En vanlig vardag, just nu

Var dag vaknar jag runt fem-sex, vissa morgnar pigg andra morgnar mest trött och således irriterad på djuren utanför. I vilket fall ligger jag allt som oftast kvar i sängen och drar mig ett tag, för att läsa eller skriva dagbok innan jag sedan går upp vid sex-sjutiden. Nu de senaste dagarna då jag inte varit sjuk har jag lyckats få till korta små träningspass på morgonen vilket varit skönt, men eftersom jag är ny i byn och inte ännu gått runt på någon större upptäcktsfärd här vet jag knappt var andra vägar leder än just de som går till fotbollsplan. Så ifall jag går ut och springer blir det inte precis milen utan det blir en sväng till fotbollsplan och tillbaks. Efter det fräschar jag upp mig genom att skopa vatten över mig i ”duschen” och eftersom vattnet inte är uppvärmt blir det ett skönt uppvaknande ifall jag fortfarande är lite sömnig.

Här ser ni "duschen", på baksidan av huset! 

När jag gjort mig redo för dagen går jag in husets huvudbyggnad där resten av familjen i vanliga fall sover men vid denna tid (ca åtta) jobbar för fullt med olika saker i och runt om huset. Den äldsta av döttrarna lagar frukost i köket samtidigt som mamma Mayra bakar en massa tortillas för senare försäljning till andra familjer i byn. Den andra dottern sopar bort löv och annat som flugit in i huset under natten medan pappa Martin och sönerna arbetar ute på gården med djuren samt hugger ved till spisen. Denna ovan beskrivna uppdelning av hushållsuppgifter är helt och hållet orubblig. När jag frågade Royri (den äldsta brodern) här om dagen ifall han diskade sin egna tallrik efter att ha ätit skrattade både han och döttrarna till svar. Kvinnor har sitt och männen har sitt. Och så är det inte bara i huset här där jag bor. Hur som helst blir jag serverad frukost i form av bönor och ris (gallo pinto) men har jag tur - som imorse - får jag stekta/friterade bananskivor, lite riven ost och ish scrambled eggs istället! 

Här har ni en riktig inspo-bild från min frukost häromdagen - gallo pinto med någon tillhörande sås!

Efter att ha ätit frukost åker går jag ut till vägen för att vänta på nästa buss in till Somoto, ibland kan väntan kännas väldigt lång, särskilt när jag väntar ensam. Väntan kanske bara varar i 20 minuter, men utan att kunna surfa runt på olika appar, smsa eller annat som jag är van vid att göra i Sverige ifall jag väntar på bussen eller i väntan på något annat, så känns väntan här så mycket längre än vad den egentligen är - ping: ”tålamod Fannie”! Bussen som sedan kommer kan vara helt och hållet knökfull till bredden och längden. Och ibland även till höjden - då många män blir tvungna att klättra upp på taket för att göra plats åt oss kvinnor och barn i bussen. Stå upp får jag i vilket fall som helst räkna med att göra men bussturen tar allt som oftast inte mer än en kvart från Santa Isabel där jag hoppar på ifall bussen inte krånglar med motorstopp eller dylikt. Så jag kommer undan med att bara behöva sätta balanssinnet på prov för en kortare stund. 

Väl inne i staden Somoto har jag och Pontus spanskalektioner tillsammans, medan Moe, Elisa och Anton har sina ihop. Gruppvis brukar vi turas om med tiderna då ena gruppen får sin dagliga lektion mellan 9-12 och andra gruppen mellan 13-16. Idag har jag och Pontus vår först vid 13 så nu idag på förmiddagen hänger jag i stadens park där wi-fi finns att koppla upp sig på. Ska öva lite spanska glosor och som ni ju i läsande stund förstår - uppdatera bloggen. Sedan tänkte jag gå runt och kolla lite i affärer innan jag möter upp de andra för att äta lunch på vårt stammis-ställe i staden, innan min och Pontus lektion börjar. Hur jag spenderar dessa ”fritimmar” varierar dock, igår stannade jag hemma och umgicks extra med värdfamiljen och några kusiner innan jag åkte in till staden för att gå på spanskan exempelvis.

Här nedan lite bilder från staden Somoto

Wi-fi parken där jag hänger just nu!

Efter lektionen som slutar vid 16 åker vi alla hem till våra respektive familjer. Elisa bor dock i mitt rum just nu på grund av att hon inte kan bo kvar uppe hos sin familj långt upp i bergen. I förra inlägget skrev jag att det förmodligen var vägglöss i huset hennes, men efter några sjukhusbesök verkar doktorerna nu ha enats om att Elisa blir biten av någon slags insekt som mest bara existerar långt uppe i bergen. Så i väntan på ny värdfamilj längre ner i civilisationen får hon bo här med mig i min värdfamilj. Så jag och hon kommer hem hit ihop runt halv fem tiden och då gäller det att fort svira om till fotbollskläder och skor! Igår när jag kom gående från bussen möttes jag av Nelson som mot mig sprang och skrek ”yo y Fannie, yo y Fannie”/”Jag och Fannie, jag och Fannie” tills han kom fram till mig och då hoppade upp i min famn. Den lille sötnosen alltså - jag har på något vis lyckats få honom att tycka om mig nästan lika mycket som jag tycker om honom, läs älskar. Så jag och Nelson lirar i lag medan de andra kusinerna, syskonen, Elisa och Anton (som bor några hus ifrån mitt) är uppdelade i andra smålag. Det är vinna eller försvinna och hästbajset börjar jag vänja mig vid att springa runt på och lira genom. Vi lirar tills mörkret faller - vilket det gör vid 18 och sedan blir det dusch och kvällsmat. Ris och bönor (gallo pinto) - för det mesta. Möjligtvis hemmagjorda chips eller majstortillas till det. Dock kan jag även vid kvällsmaten kan ha tur och bli serverad något annat riktigt gott. Inte för att ris och bönor är äckligt - verkligen inte. Men det är inte så att en hinner längta efter det, så ofta som en blir serverad det här i Nica! 

Eftermiddags-fotboll på gården utanför huset! 

Innan jag och, för denna vecka, Elisa går och lägger oss hjälper familjen oss med våra respektive spanska läxor. Under hela dagen men framförallt på kvällen kommer och går en massa släktingar tillika grannar. Var dag är det någon ny kusin som uppenbarar sig och jag börjar undra hur många hus runt om kring som det inte bor släktingar i för var och varannan säger att de bor till höger och vänster, framför och bakom vårt hus. Jag nickar och säger si, okey. Får försöka gå på någon slags runda runt huset och försöka lokalisera var alla dessa släktingar faktiskt bor någon dag snart. Det verkar dock som att min värdfamiljs hus är något av en samlingsplats för släktingarna, eller så är de bara nyfikna på vad det är för någon blek typ med blåa ögon som hänger hos familjen. Yo no se. Många samlas iallafall runt familjens lilla tv för att se på någon romantisk komedi som alltid står på medan andra bara chillar, spelar kort eller samtalar. Det är mysigt och timmen/timmarna efter maten ger en tillfälle att runda av dagen på ett härligt vis. Trötta är vi redan vid åtta så det blir, som jag redan tidigare nämt, väldigt tidiga kvällar.

 

Här är vardagsrummet med den lilla TVn! Ingen soffa här inte utan här tar man en plaststol och sätter sig på kvällen för att umgås! 

Dagarna varierar dock mycket trots allt - ibland regnar det så mycket att det ej går att spela fotboll på eftermiddagen och ibland kommer annat i vägen. Men över lag ser vardagarna ut som beskrivet medan helgerna ter sig annorlunda. Ibland går vi iväg på kalas. Ibland springer vi till den stora ”fotbollsplanen” ihop och spelar med andra barn i byn också. Dock har vi nu bara två veckor (vardagsveckor) kvar, trot jag, med spanskalektioner innan vi äntligen kommer kunna börja arbeta med fotbollsprojektet mer. Då kommer jag på nytt kunna beskriva en helt annan slags vardag - eftersom den då kommer se väldigt annorlunda ut! 

Imorgon är det den 30e och vi har då några lediga dagar framför oss = mini-semester! Så vi svenskar ska passa på att åka iväg ut till kusten, till en stad vid namn Lleon för att fira nyår på stranden! Det blir riktigt skönt att checka in på hotell (även om det inte är något särskilt lyxigt sådant) och kunna gå och bada. Har sett att det ska bli 32 grader och sol så det blir verkligen ett varmt nyårsfirande! Hoppas ni alla hemma i Sverige och på andra platser runt omkring i världen får ett fantastiskt nyårsfirande.

Nos vemos en dos mil 17!

Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |

Min första vecka i Nicaragua

Livet här är fint. Mycket fint, och jag trivs redan väldigt bra. Allt är så enkelt men på samma gång svårt. Enkelt som i att det mesta här i sig är okomplicerat men på samma gång svårt för att jag inte ännu är van vid levnadsstandarden och kulturen. Fantastiskt är det dock, hur en sakta men sannerligen säkert anpassar sig och kommer in i nya vanor. Dofter. Smaker. Vyer. Mycket nytt, som jag snart inte kommer reflektera över särskilt mycket, eller fysiskt reagera på. Eller i alla fall inte lika mycket som jag och min kropp gjort denna vecka. Min första vecka i Nicaragua. Som bestått av så mycket fantastiskt, men också förkylning, feber, huvudvärk och magsjuka.

 

Jag landade i huvudstaden Managua sent söndagen den 18 december, och trots att mörkret sedan länge fallit möttes jag av en stad fylld av ljus. I alla möjliga blinkande färger. Längs vägkanter, i träd och framför allt i rondeller. Hela staden var klädd i julpynt och likaså hotellet där vi svenskar skulle komma att spendera två nätter innan det för min del bar av uppåt landet för att träffa min värdfamilj för första gången. De andra praktikanterna anlände en vecka tidigare så de var inte lika förväntansfulla och ivriga att komma i säng natten till tisdagen den 20e då det äntligen skulle bära av upp till Somoto. Det blev såklart två härliga dygn i huvudstaden där det fanns mycket att se och upptäcka, men mina tankar var redan då uppe i byarna och jag kunde inte annat än att önska att det så fort som möjligt skulle bli tisdag.

 

Väl framme i byn Santa Isabel, som ligger några kilometer utanför den lilla staden Somoto kom jag äntligen att få träffa min värdfamilj. Och det blev kärlek vid andra ögonkastet. För vid första ögonkastet såg jag enbart en massa vilda djur springa runt, skällandes och kacklandes på gården utanför mitt nya hem. Och här vill jag, innan jag fortsätter, understryka att jag tyvärr inte är mycket utav en djurvän utan att jag är väldigt rädd för de flesta djur. Särskilt katter och livliga hundar. Kanske på grund av att jag aldrig haft andra djur än tre stackars små fiskar. Så, som ni förstår knöt magen sig i sjuttioåtta knutar inom loppet av en millisekund tills jag på nytt öppnade ögonen och vid ett andra ögonkast fick syn på självaste familjen och då möttes av 6 stora leenden. Mamma Mayra, pappa Martin och deras fyra barn: Royri, Yulydi, Frank och Nayeli á 24, 19, 16 och 13 år. Familjemedlemmarna är färre än vad de har djur, för tyvärr finns här lika många djur som jag är gammal. 22.

 

Redan efter att ha spenderat ett fåtal dagar med min värdfamilj här trivs jag otroligt bra och är tacksam för så mycket. Sedan tidigare över att jag har så många fantastiska människor omkring mig hemma i Sverige men nu också för att jag även här, i detta främmande land omges av så många underbara människor. Så öppna, varma, hjälpsamma och roliga. Och rent materialistiskt har jag haft tur i och med att ha hamnat hos just min värdfamilj eftersom de varken har kackerlackor på latrinen (ish toaletten) eller vägglöss i huset, som en av de andra praktikanterna Elisas familj tyvärr verkar ha.

 

Trots allt fint och allt som jag här redan uppskattar finns såklart saker som stör. Att bli väckt ett flertal gånger av hundar som skäller precis utanför ens rum men också av att alla tuppar i byn börjar kackla ”kuckeleku klockan är fem” samtidigt som jag ligger i sängen och nästan kissar ner mig för att jag inte vågar gå utanför mitt rum pga. rädslan för djuren. Dag för dag dämpas dock min rädsla och vore det inte för att jag imorse blev jagad runt huset av hushållets kalkon vore den kanske helt borta nu.

 

Angående djurrädslan är jag tvungen att intala mig själv att andas några gånger per dag men annars är det ordet tålamod jag gång på gång behöver intala mig själv. Tålamod med språket. Just nu tillåts jag inte konversera så mycket som jag önskar, men jag vet att det snart kommer. Tålamod i vardagen. För allt behöver inte gå i 110 hela tiden, så som det för det mesta gör i Sverige där jag varje dag har minst sju bollar i luften. Och till sist, tålamod till anpassningen. Att försöka vänja mig till en vardag och kultur lång ifrån den jag är van vid kommer få ta sin tid. Jag behöver egentligen inte varken rinnande vatten eller internet trots att jag sedan barnsben vant mig vid att ha det, och framför allt tagit det för givet.

 

Ännu har bara en vecka passerat, nästa söndag kanske jag känner annorlunda inför mycket. Vem vet. Och trots att jag ovan målat upp många problem trivs jag jättebra här. De problem, och sjukdomar jag stött på denna veckan vet jag att jag snart kommer bli av med. Vad som är bestående här är min värdfamilj, människorna runt om kring projektet och landet i stort. Och just dem betydliga bitarna har jag fallit pladask för vilket ju är det som trots allt betyder något i längden och är viktigt, med tanke på hur lång tid jag ska spendera här.

 

Nu skall jag till ljudet av barnen på gården som fortfarande spelar fotboll fastän mörkret lagt sig försöka somna in - i vanlig ordning redan vid 20 på kvällen. Alla tusentals nya intryck i samklang med jobbiga nätter samt tidiga morgnar gör mig minst sagt trött.

Buenas noches. Fannie.

Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |

Framme i Nicaragua

Sedan september i år har jag varit medveten om att jag den 18 december skulle åka iväg till Nicaragua för ett halvårs praktik. På ett fotbollsprojekt som VFSN, Vänskapsförbundet Sverige Nicaragua, ansvarar för i samarbete med en lokal Nicaraguansk organisation vid namn MCN Somoto. Trots medvetenheten så långt i förväg och trots att jag under hösten fått ta del av två utbildningshelger med mina två svenska handledare Helena och Kerstin, tillsammans med de fyra andra praktikanterna, så slog det mig först i lördags att resan inte blir en vanlig resa. Utan ett stort kliv ut i världen för mig. Det blev en del tårar på lördagen innan det på natten till söndagen bar av från Landvetter. Inte grät jag för att jag var rädd, nervös eller på något vis ångrade att jag skulle åka iväg utan för att det slog mig att jag har så otroligt många underbara människor runt omkring mig hemma i Sverige. Men trots många känslomässiga farväl och framförallt ett jobbigt hejdå till min mamma, pappa och lillasyster på flygplatsen så gick känslorna sakta men säkert över till ren förväntansfullhet.

 

Resan gick smidigare än jag innan vågade hoppas på och väl framme möttes jag av Moe, en av de andra praktikanterna, och Francisco som är VFSNs Nicaraguanska konsult. Vi tog oss med taxi till ett hotell i centrum av huvudstaden Managua där också Elisa och Anton befann sig. Eftersom jag kom fram sent på kvällen gick vi och la oss tätt inpå min ankomst för att sedan gå upp tidigt på måndagen. Sammanlagt blev det två nätter i Managua, vilket betydde att vi fick en heldags upptäcktsfärd runt i huvudstaden. En stad med mycket liv, fin natur och extremt många rondeller fyllda av julpynt i alla möjliga blinkande färger.

 

Först i förrigår, tisdags eftermiddag, kom vi fram till Somoto där VFSNs lokala samarbetsorganisation har sitt kontor. Det är en mindre stad uppe i norra Nicaragua, och det är här i Somoto vårt fotbollsprojekt utgår från. 

 

Just nu har jag lite brottåm iväg för att hinna hem innan mörkret lägger sig. Ikväll väntar en fotbollsmatch hemma med värdfamiljssyskonen och deras(våra) kusiner, och sedan middag och läxläsning (så att jag snart kan prata mer med familjen och alla nya vänner här). Men jag lovar att skriva mer här snart! 

 

God jul till er alla nära och kära, hoppas ni får en fin jul. Kanske lite snö och att Kalle Anka är sig likt!

Många kramar från mig. 

Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |
Upp