Tankar, reflektioner och längtan. 21/2.

Jag sitter på bussen påväg hem till Santa Isabel efter att ha spenderat några dagar på naturreservatet Laguna de Apoyo tillsammans med de andra praktikanterna och våra två organisatörer från Vänskapsförbundet Sverige Nicaragua, VFSN. Med fönstret halvöppet slår vinden friskt mot mitt ansikte i takt med Shakiras låt "chantaje". Den ena försäljaren efter den andra knör sig smidigt mellan passagerare som står och tränger i gången mellan sätena för att sälja kakor, kyckling, godis och läsk. Vid ett stopp kliver dessutom en man på för att predika, skrikande. Allt i vanlig Nica-chickenbuss-anda. Bland allt ljud, alla människor och all svett lyckas jag på något vis zoona ut. Jag känner mig utvilad, fylld av ny energi och jag längtar efter att komma hem till byn. Det var 6 dagar sedan jag åkte från min värdfamilj och lika många dagar sedan jag pratade spanska en hel dag samt gick till sängs helt slut redan vid 20-tiden. Det är först när jag kommer ifrån vardagen i byarna som jag tillåts reflektera över livet där. Det är då jag förstår hur mycket energi som går åt var dag för att jag inte pratar flytande spanska (än). Koncentrationen som ständigt måste vara påkopplad för att förstå sig på allt och hänga med i svängarna.

Det ligger å ena sidan så mycket vackert i att hela tiden omges av diverse olika människor som knappast drar sig för att samtala och är nyfikna på att lära känna en bättre. Det är roligt, intressant och jag lär mig nya saker vid varje unikt samtal, men å andra sidan lyckas jag av samma anledning aldrig riktigt slappna av. Kanske mest för att spanskan fortfarande är utmanande. Tankekraften som krävs för att formulera enstaka meningar är påtaglig. Men trots att vardagen drar mycket energi så berikas jag också av så mycket varje dag. Jag får allt som alltid tillbaks mer än jag själv lyckas ge. Så många skratt, så mycket kärlek. Särskilt nu när jag lärt känna så många människor i byn och även i Somoto. Idag känner jag mig mer som en del av samhället. Mer som en Nicaraguan. Särskilt de gånger jag promenerar längs huvudgatan i byn med en hink vatten på huvudet, eller när jag på väg hem från fotbollsträningar kommer på mig själv med att jag inte bara ha stannat upp för att prata med någon enstaka kompis eller granne utan flera. Dock påminns jag ofta om att jag är annorlunda. Skillnaderna i värderingar och sätt att vara på är fortfarande stora, min hy är trots mitt ivriga solande fortfarande blekare är den typiskt gyllenbruna Nicaraguanska hyn och allt som oftast tvingas jag be människor upprepa vad de precis sagt till mig. Och detta väcker längtan i mig. Längtan efter att kunna prata ännu bättre spanska för att kunna knyta starkare vänskapsband med fler, och längtan efter att förstå sig bättre på hur en ska bete sig i vardagliga situationer för att göra skillnaderna oss emellan så små som det bara går. För jag har med mina två månader här nu verkligen insett att ju mer och bättre jag lyckas möta människor på deras plan desto roligare och framförallt intressantare blir samtalen, och det kulturella utbytet i sig. 

Solen börjar så smått dra sig ned bakom bergen. Bergen som överallt här i Nicaragua slingrar sig vackert mellan varje enskild stad och by. Solnedgången från bussfönstret är vacker men jag föredrar solnedgången vid fotbollsplanen hemma i Santa Isabel. Imorgon får jag uppleva en ny sådan, tillsammans med grabbarna i killlaget. Äntligen!

 
Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |

6 sprillans nya bebis-grisar!!

KOLLA HÄR!!! Så himla söta nya grisbebisar hos mina grannar (där kusin Nelson bor med sin mormor, moster och lillebror)!

Tackar lilla Nelson för att han var inte långsam med att hämta mig så fort grismamman började föda de nya grisbebisarna här om dagen.

Fantastisk upplevelse faktiskt, att få vara med och se när nya liv kommer till världen. De frös så mycket när de kom ut och var extremt snabba på att ta sig till spenarna för att få mat.
 
Hoppas hoppas hoppas verkligen att de förblir såhär små och gulliga länge innan de växer upp och förvandlas till icke-riktigt-lika-söta varelser. 
 
Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |

Första herrmatchen och camping i Cusmapa!

I söndags var det dags för vår första match med vårt killlag i Santa Isabel. Vi samlades vid 8 för att ta oss till Uniles för att spela klockan 9, dock var grabbarna i Uniles inte lika punktliga som oss så väl där fick vi vänta på motståndarlaget i över en och en halv timma innan de var samlade och även dem var redo att kicka igång matchen. 2x20 min fick det bli, och Elisa ställde fantastiskt nog upp som domare då varken Pontus eller Moe kunde denna morgon. Modigt av Elisa, för själv hade jag nog inte vågat faktiskt. Mycket eftersom vi inte tidigare sett motståndarlaget spela och inte heller visste om rivaliteten som råder mellan byarna skulle utspelas på ett eller annat vis under matchens gång. Det var dock inga som helst problem, inte ens en enda frispark behövdes blåsas - det är vad jag kallar för vänskapsmatch - kul! Men det visste vi ju inte innan, så Elisa ska trots allt ha mycket cred för att hon ställde upp som domare.

 
Efter matchen drog jag, Elisa och Anton snabbt hem till våra vardera familjer för att byta om och packa väskorna på nytt! Denna gång för att åka till Cusmapa och campa med några nyfunna Nicaraguanska vänner! I en proppfull buss bar det av uppåt bergen, då Cusmapa är den högst belägna byn i Nicaragua - på ca 1300 meters höjd över havet. 2 timmar senare med hakorna i marken blickade vi ut över helt fantastiska vyer. Utsikten sträckte sig till en del andra städer, hav, en Vulkan och även Honduras som gränsar Nicaragua i norr. Efter en stund var vi tvungna att slita blickarna från utsikten och börja samla ved innan solen gick ner! Därefter slog vi läger på ett icke så vindstilla ställe - även om det var det mest vindstilla ställe vi kunde hitta. Vindarna gjorde att tälten inte höll sig fast vid marken där vi ville ha dem men det fick bli ett senare problem. Vi gjorde upp en brasa, åt en massa mat och drack inhemsk Nicaraguansk rom - som sägs vara den godaste rommen i hela Latin Amerika! Vi svenskar fick lektioner i Salsa och Batchata innan vi (läs Elisa) försökte lära Nicaraguanerna lite hip-hop och bugg! Det blev en härlig kväll, men också väldigt kall. Tur nog hade jag med mig 4 tröjor, underställ, mjukisbyxor, raggsockar och en varm filt till att sova i så jag kom undan kylan bra trots allt. Vaknade gjorde vi på morgonen av att tältet låg helt platt över oss - som ett stort täcke. Haha. Alltså jag vet inte hur länge jag och Elisa skrattade åt detta så det blev en härlig start på dagen!

Efter att återigen avnjutit någon timme med ställets fantastiska utsikt gick vi in till ”civilisationen” för att få tag på frukost samt ta oss hemåt. Vi missade dock bussen så vi fick börja gå vid sidan av vägen med förhoppningar om att någon bil snart skulle köra förbi så vi kunde lifta hem. Det tog dock ett bra tag, men efter en och en halv timmes promenerande kom första bilen (ni förstår kanske nu hur öde denna byn ligger och hur öde det var där vi promenerade längs vägen). Till vår stora lycka var det en pick-up så vi kunde alla 8 personer hoppa på ”flaket” där bak för att åka med hela vägen hem till Uniles, Santa Isabel och Somoto! Väl hemma powernapade jag i 3 timmar innan det var dags för träning med killlaget.

 
Nu, såhär på måndag kväll (som det är i skrivande stund) är klockan 20 och jag har ingen aning om hur jag snart ska kunna somna in… Får se hur det går! Imorgon väntas en spännande dag då vi ska ut till skolan i Santa Isabel för att informera om vårt projekt, skolorna började nämligen idag 6 februari efter att ha haft ett långt lov! 

Vi hörs!

Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |
Upp