Allt ifrån Honduras till avslutningar, parasiter, jobbiga farväl, pass-bortslarvanden, San Juan del Sur och hemresa!

På bloggfronten har det för min del inte funnits tid eller möjlighet att uppdatera särskilt mycket på sistone. De sista dagarna i byn gick nämligen i 110%. Hade mycket att stå i vad gäller fotbollsmässigt råddande med avslutningar av alla möjliga slag samtidigt som jag var sjuk och har haft flertalet jobbiga farväl att ta.

Men nu när jag är på resande fot hem till Sverige och har således äntligen tid att reflektera och skriva lite. Så! Här kommer en update över vad jag haft för mig sista tiden.

Honduras
Jag, Elisa, Pontus och Anton tog oss tillsammans med MCNs lokala koordinator tillika gode vän Fransisco till Honduras, Choluteca, våra sista 2 lediga dagar (torsdag-fredag) innan projektets avslutande arbetsvecka drog igång. Det blev en trevlig vistelse i grannlandet och trots att vi egentligen inte hann se eller göra särskilt mycket var det kul att faktiskt ha varit där och kunna bocka av ännu ett centralamerikanskt land.

Här har vi Fransisco och Elisa när vi med honom veckan innan besökte ett ugns-projekt i Los Rincones som Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua håller i. Ungefär så glad som Fransisco är på denna blid är han alltid - vår käre vän! 
 
Stor avslutningsturnering med tjejlagen
Efter att ha kommit hem från Honduras började min mage krångla rejält, spydde och fick diarré. Amöba. Igen. Typiskt också, jag som precis hade repat mig från en rejäl förkylning och allmän nedstämdhet på grund av hemlängtan till Sverige. Nåväl, fick i alla fall köpt en veckas mediciner från apoteket så hoppet om att bli bra snabbt fanns trots allt (även om de inte hjälpt då jag fortfarande är sjuk). Hur som, på söndagen mådde jag långt över förväntan och tur det för det var dagen med stort D. Avslutningsturnering med våra tjejlag! Alla från byarna Santa Isabel, Uniles, Rodeo/Mansico/Quebrada de agua och La playa. Sammanlagt var det omkring 80 spelare på plats och dagen kunde inte ha fått en bättre start än att bussen som vi med nästan alla tjejer tog till Somoto och konstgräsplanerna endast var en halvtimme försenad – (enligt planerat). Eftersom vi räknat med försening av transporten kunde vi köra igång med spel strax innan kl.10 som tänkt. Dagen rullade sedan på, några sura miner här och där efter diverse förluster men det tycker jag personligen hör till fotbollen! I övrigt var det bara leenden, skratt och tjejerna bjöd verkligen på underhållande fotboll hela morgonen/förmiddagen. Då vi hade delat upp alla fyra olika bylag i två lag vardera som i sin tur spelade i varsin grupp (1 eller 2) spelades sammanlagt 12 gruppspelsmatcher á 15 minuter innan semifinalerna drog igång! Mina tjejer från Santa Isabel lyckades inte komma bättre än 3a i varken grupp 1 eller 2 så semifinalerna spelades utan representation från oss. På ena planen spelade Uniles mot La Playa och på andra spelade Rodeo mot Uniles. Och i de båda matcherna stod Uniles som vinnare! Finalen gick således mellan Uniles 1 och 2 och resulterade i oavgjort. Tjejerna själva beslutade då att de inte ville skjuta straffar utan istället dela jämt på vinsten! Hela Uniles kammade alltså hem turneringens pokal och det var mer än rättvist! Klockan 12.30 anlände äntligen vår handledare Marta med maten som hon lagat till alla tjejer (en timma försenad men det hade vi väl egentligen räknat med också..vi har ju trots allt vant oss vid dessa nica-förseningar efter alla dessa månader). Så det blev till att snabbt äta precis innan bussen hemåt byarna började rulla. Vi alla fem ledare pustade ut nöjt och firade det med tacos på kvällen. En extremt lyckad dag och ett utomordentligt avslut för tjejerna men också för oss! Fem av fem fotbollar!
Jag och mina tjejer från Santa Isabel
Pontus och tjejerna från La Playa. Lille Jafet som fyllde fyra år denna dag också han med på fotot! Snyggt.
Elisa med Uniles tjejer! Snygga nya ställ sponsrade av Elisas vänner hemma i Sverige, så fint!! 
Alla tjejer från Rodeo/Mansico/Quebrada de agua och coach Moe! 
In action, Santa Isabels kanske duktigaste spelare, nummer 13 vid namn Jaoska - vass, snabb, stark och målsprutande forward! 
Vinnarlaget Uniles! Glada och till vänster på undre raden hittar ni Anna, som enligt mig är lagets största stjärna - med såväl inställning, talang och slitvargsegenskaper! Ska bli spännande att se henne (och såklart de andra) i framtiden då jag hoppas och tror att detta lag verkligen kommer fortsätta träna och spela matcher.

Presentation/utvärdering av projektet samt avslutningsfest för Santa Isabels äldre killar
Måndagen följdes av en presentation om våra lag, information om dem och en kort utvärdering av projektet som stort inför den lokala organisationen MCN Somoto som vi arbetat med här. Även om samarbetet varit bristfälligt. Därefter råddade jag och Anton en del inför kvällens avslutning med våra äldre killar i Santa Isabel. Det blev biljard, middag och fest (med en massa lekar såklart)! Himla lyckad blev även denna avslutning och på grund av att det är killar i ålder 17-24 i laget är det många om inte alla vi knytit riktiga vänskapsband till. Så det var kul att denna kväll bara få umgås med dem alla och snacka skit utanför fotbollsplanen. En av killarna höll dessutom ett någorlunda oplanerat tal om hur mycket det faktiskt betytt för dem och byn att vi kom med detta fotbollsprojekt! Blev nästan rörd till tårar över hans ord och de andra killarnas instämmande nickande. Som om inte det vore sentimentalt nog gjorde varje hejdå kram mig ledsen och även om jag hade haft en fantastik kväll la jag mig till sängs med en klump i magen denna måndag. Jag insåg hur lång tid (även om den samtidigt känns så kort) jag spenderat här, i byn och med alla dessa människor. Hur hemma jag känner mig och hur många vänner jag lyckligtvis fått här som jag utan vetskap om när jag nästa gång kommer kunna träffa nu ska lämna.

Gammal bild från vår första match med grabbarna - endast tre av dem på bilden som inte längre lirar med oss. I övrigt har vi samma spelare som vid start plus några tillskott! Så dessa har vi verkligen lärt känna bra som jag skrev ovan.

Taco-tisdag med familjen
Nåväl, tisdagen rullade på, mådde inte särskilt bra i varken mage eller knopp men framåt kvällen fick jag lagat en sista måltid tacos hemma och avnjuta i den sällskap av dem alla familjemedlemmarna och Nelson (utom bröderna som var iväg på annat). Lyckades få dem alla att samla sig runt bordet samtidigt och äta på riktigt svenskt vis – så himla kul. En tårta på det och vi kunde nöjt rulla till sängs sedan! 

Avslutningar i Santa Isabel
Onsdagen börjades med en avslutningsträning för våra smågrabbar i Santa Isabel och senare på eftermiddagen höll vi i en riktig kalasfika för tjejerna då det regnade så mycket att det var omöjligt att hålla i en träning med dem. Sorgligt att säga hejdå till dem alla verkligen och även denna dag gjorde mig ledsen över att behöva ta emot så många varma hejdå-kramar. På kvällen åkte vi in till Somoto och skulle spela fotboll med våra vänner där men då det fortfarande regnade så mycket att strömmen till och med gått fick vi illa nog vända tillbaks till byarna lika fort som vi kom dit.

Hejdå-middag i casa de Moe
Torsdagen bestod av packning och en stor hejdå-middag för alla värdfamiljer och MCN Somoto. Detta hemma hos Moe vilket gjorde att många tjejer från Uniles tjejlag dessutom dök upp! Kul det och det blev ett fint avslut tillsammans för vår tid här.

Farväl till familj, grannar och vänner
Fredag morgon kom och de jobbigaste farvälen stod på glänt. Kram efter kram och tår efter tår föll, sen lämnade jag rödgråten hemtrakterna i Santa Isabel för att åka till San Juan del Sur med Elisa. Varje farväl kändes som ett hugg i bröstet som liksom vreds om hårdare vid varenda kram och sved extra hårt då jag sa hejdå till just Nelson och mamma Mayra. Två personer som tagit en större plats i mitt hjärta och som jag i skrivande stund redan saknar väldigt mycket. Väl på stationen sedan inväntade jag Elisa som tillslut kom tillsammans med sin mamma Doña Imelda. Denna kvinna betyder även hon mycket för mig då jag spenderat en del i Elisas hem, i form av övernattningar och vardagliga besök. Usch, alla dessa farväl.. 

Pass-slarv på väg till San Juan del Sur
Vi kom oss på en buss till Esteli och där bytte vi till en expressbuss till Managua. Illamåendet tog över och det blev vad jag kan minnas min värsta bussresa i Nicaragua. Väl framme i Managua tog vi en taxi till en annan station där vår sista buss för dagen skulle tas! Väl framme i San Juan del Sur insåg jag skräckslaget att jag glömt en av mina fyra väskor på bussen mellan Esteli och Managua! Tyvärr också den mest värdefulla och viktigaste väskan då den innehöll bland annat systemkamera, dator och PASS! Panikartat kom vi till hostelet och började googla om nummer och dylikt till Estelis expressbuss – förväntat nog utan lycka. Som tur var ringde jag till Fransisco som bor i Esteli och förklarade för honom vad som hänt. Han lugnade mig och sa att han skulle göra sitt bästa dagen därpå för att få fatt på väskan. Mentalt började jag dock ställa in mig på att kanske inte kunna åka hem till Sverige den planerade dagen (idag 1 juni), eftersom det kanske inte löser sig med provisoriskt pass så fort (med tanke på att närmsta ambassad ligger i Guatemala). Well, tack vara Elisas stöd och lugnande kunde jag tillslut somna iallafall. Morgonen därpå gjorde vi det bästa möjliga utav med promenad och yoga, medan Fransisco febrilt letade efter min väska i Esteli. Efter några timmar och efter att han involverat 7 olika personer i ”jakten” ringde han och sa att väskan kunde köpas tillbaks från hen som hittat den för 250 dollar. Surt men i min värld extremt värt! Så strax därefter kunde jag glatt pusta ut efter att ha fått en bild på väskan av Fransisco som då åter var i säkra händer! Semestern kunde börja.

Surfing och ”Sunday funday” i San Juan del Sur
Jag och Elisa hyrde en surfingbräda och tog oss ut till playa Hermosa för att försöka surfa lite men också glassa järnet i varsin solstol. Det sistnämnda lyckades vi bäst med även om det förstnämnda var desto roligare!

Söndagar i San Juan del Sur firas av såväl lokala ungdomar som backpackers från hela världen genom en stor hostel/pub-crawl! Det innebär kort och gott poolpartyn på fyra olika hostel från kl.12 på dagen fram till sent på natten. Alla som anmält sig och betalat är välkomna på de olika hostelen och färdas enligt schema mellan de olika hostelen. Himla roligt jippo och det tog oss (mig och Elisa – och våra nyfunna vänner) hela måndagen att skratta oss igenom vad som hänt under söndagen. Vi åkte tillsammans med några andra ut till en annan strand och hängde där hela dagen vilket var skönt. Tisdagen spenderades såklart även den på stranden som vi besökt i lördags och denna gång hittade vi ett gäng med en fotboll som vi kunde lira strandfotboll med vilket var kul!

En sista dag, även denna med pass-strul, i Nicaragua
Nåväl, onsdagen kom och vi packade våra väskor på morgonen. Redo att lämna och med bara några minuter tills att bussen skulle gå inser dock Elisa att hon nu blivit av med sitt pass! Vi fick riva upp all hennes packning men fann inte passet någonstans. Jag ringde svenska konsulatet i Managua och fick besked om att Elisa inte skulle kunna resa hem nästkommande dag på grund av detta. Elisa började således smälta denna insikt men som tur var blev det inte verklighet då snubben vi hyrt surfingbrädan av i lördags glatt kom fram och frågade om det inte var hennes pass han hade tagit i deposition för surfingbrädan i lördags men inte lyckats lämna tillbaks tidigare! JACKPOT och återigen hade vi pass-änglarna på vår sida. Glada kunde vi om än någon timma senare än planerat ta oss till Managua för att möta upp Pontus, Anton och Moe för vår sista kväll i Nicaragua. Konstigt. Att vi nu lämnar detta land bakom oss. Sorgligt men skönt på samma gång.

Påväg hem!
Nu sitter jag på planet mellan Huston och Frankfurt, mitt andra av tre plan totalt och skriver. Barn runt om mig skriker och tv-skärmen framför mig fungerar inte. Klockan är bara 17 Nicaraguansk tid men i Sverige är den ett på natten. Känner inte någon som helst sömn smyga sig på men hoppas ändå snart kunna somna in snart för att dämpa kommande dagars jet-legg men också för att tiden ska gå fortare. Får se hur det går. Vill bara öppna upp ögonen och mötas av familjen på Landvetter nu, nu, nu! 

Summan av kardemumman
Livet alltså. Vilken grej. Och Nicaragua alltså. Vilket land. Jag har skrattat, gråtit, lärt mig spanska, spelat/tränat fotboll, ätit ris och bönor varje dag, levt under de enklaste av enklaste förhållandena och lärt mig så mycket saker jag utan denna resa aldrig skulle komma i närheten av att lära mig. Är så tacksam över allt även om det inte varit enkelt. Många gånger och många dagar har jag önskat att jag befann mig i Sverige för länge sedan. Samtidigt som jag aldrig skulle göra denna resa ogjord. Vad jag tar med mig hem till Sverige är ovärderligt och jag tror mig inte blivit ny människa men måste medge att detta halvår inneburit en stor personlig veckling!

Väl mött Sverige!

Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |

Intervju med mamma Mayra

För varje dag som gått här har jag blivit mer och mer imponerad av de Nicaraguanska kvinnorna. Och då framförallt min mamma Mayra, eftersom det är den kvinna jag här står närmst - som jag träffat dagligen och pratat med allra mest. Nu bor jag inte längre hos henne, för att jag i skrivande stund är påväg hem till Sverige igen..konstigt! Mer om känslorna kring det i ett senare inlägg. Men vad som varit mest intressant med att få bo i Mayras hem i Santa Isabel har varit att se Mayra själv i sitt hushållsarbete och att få betrakta hennes mödraskap på så nära håll som jag privilegierat fått göra. Hon är den som håller ihop hushållet och familjen, ler mest och allt som ofta har något på hjärtat att dela med sig av. Jag älskar särskilt alla stunder vi fått för oss själva, bara hon och jag. För det är då hon pratat som mest, om allt från himmel till jord.

Jag gjorde för mer än två månader sedan en intervju med henne som jag helt glömt bort att dela med mig av. Trots att den inte är dagsfärsk så är den fortfarande intressant tycker jag och jag hoppas att den ger en rättvis bild av min kära Mayra och även en inblick i hur livet på landsbygden ser ut. 

Hej Mayra! Hur mår du?
- Bra! (Som vanligt alltså - har aldrig hört henne inte säga "bra" under min tid här).

Vad har du gjort idag? (klockan är nu nio på morgonen)
- Idag har jag städad nästan hela morgonen, gjort majstortillas och lagat frukost till familjen. 

Vad ska du göra resten av dagen?
- Städa, tvätta, gå till brunnen vid min mammas hus för att tvätta mig men också för att hämta vatten till hushållet. Sedan ska jag göra iordning lunch, kolla på tv, prata med dig Fannie och de andra barnen. Och på kvällen ska jag laga middag såklart. 

Matar djuren gör jag också, tre gånger varje dag. De tillhör ju familjen dem också så dem tar jag hand om väl.

Vilken tid på dygnet är din favorittid? 
- På grund av klimatet tycker jag bäst om morgonen och kvällen. Det är svalare vid dessa timmarna vilket gör hushållsarbetet enklare och inte lika svettigt som mitt på dagen! 

Hur många syskon har du? 
- Inte så många, vi är bara fem totalt. Jag har tre yngre systrar och en yngre bror eftersom jag är äldst av syskonen.

Bor dem i närheten? 
- Alla förutom en bor nära oss här i Santa Isabel. En av systrarna, hon vi har en bild på här i huset bor och jobbar dessvärre i Panama. Min bror är bara 24 år så han bor fortfarande hemma hos min mamma medan de andra systrarna har egna familjer som de bor med. En av systrarna har två söner och en har en dotter. Och jag har en nära och bra relation med dem alla. 

Skulle du kunna berätta mer om din familj och din uppväxt? 
- Ja visst. Min pappa lämnade oss när jag var fem år gammal. Min mamma träffade då en ny man som hon fick resterande barn med. Han lämnade dock henne också, så hon har haft en tuff tid i och med att uppfostra och mata 5 barn på egen hand. 

Livet var tufft och vi hade inte mycket pengar. Men jag fick gå i skolan i Somoto i sex år, medan jag var 6 till 12 år gammal, trots kostnaden. Jag var dock tvungen att sluta skolan vid denna ålder för att arbeta mer i hemmet, mycket på grund av att jag var det äldsta barnet. Även om jag var 12 år just då så var det redan vid 9 års ålder som jag började hjälpa min mamma med att laga mat hemma. 

Vi lekte mycket inom familjen, det var syskonen mina som jag umgicks med varje dag för jag hade inte många vänner under min uppväxt.

Hur gammal var du när du träffade din man Martin och hur gick det till? 
- När jag var 16 träffade jag honom. Detta genom att han kom hem till mig och pratade relativt ofta. Vi blev ihop och vid 19 års ålder födde jag sedan Royri, vårt första barn. Och det var när Royri var 6 månader gammal som Martin började bygga detta huset tillsammans med en vän för att vi skulle kunna flytta in här tillsammans. Här bodde vi till en början med min syster som då Royri var liten kunde hjälpa mig med hushållsarbetet och att ta hand om barnet. Fyra och ett halvt år senare fick jag Yuleydi och 3 år senare kom Frank. Ytterligare 3 år senare föddes Nayeli som idag är 12 år men snart fyller 13.

Kan du berätta mer om födseln av de fyra barnen?
- Ja. Royri föddes mitt på dagen på bara några få timmar, jag fick åka med ambulans in till Somoto för att föda honom. När Yuleydi skulle födas fick jag promenera in till Somoto (OBS det är runt 4-5 km in till Somoto!) för att det inte går någon transport under natten här i byn. Martin följde med mig och vi började gå omkring 2 på natten och Yuleydi föddes sedan på morgonen vid 7 tiden. När Fran skulle födas var det lika enkelt som med Royri för han föddes också mitt på dagen. Men Nayeli som föddes senast fick jag göra om samma nattliga promenad med Martin, denna gång började vi promenera vid 4 på natten och hon föddes sedan klockan 10 på morgonen. 

Men shit! Att du kunde promenera in till Somoto så tätt inpå födslarna är verkligen imponerande! 
- Haha, nejdå och jag var ju faktiskt tvungen. Det går inte ambulanser så sent och det finns ju inga bilar som kör så sent är i byn. Det tog bara en timma att gå ändå. (OBS vill tillägga att när jag, Fannie, powerwalkar in till Somoto så tar det 45 minuter så Mayra med sina kortare ben gick inte precis långsamt dessa två nätter - snacka om pers!).

Från graviditeter till intressen. Vad tycker du om att göra? 
- Många saker men laga mat tycker jag mycket om att göra. 

Tror du på gud?
- Ja jag tror på gud. Det gör alla här i Nicaragua, fast på olika vis. Jag är katolik men min mamma och resten av min familj är idag kristna evangeliker. De alla var katolska från början men har bytt tro. Men inte jag. Jag tycker bättre om den katolska tron. 

Varför det?
- På grund av att evangelisterna har mycket regler. Man får inte dansa eller festa när man är evangelisk. Jag tycker inte att man ska leva efter så mycket regler. Utan jag tycker att man får sminka sig, ha smycken och som tjej även få ha shorts, byxor eller kjol - precis det som man föredrar och vill.  

Vad tycker du är viktigt i livet? 
- Att ha god hälsa.

Bara det?
- haha nej kanske inte bara det. Att bo bra med en man som inte lämnar en är viktigt. Kärlek och roligheter är väldigt viktigt också.

Har du många vänner?
- Nej mest familj. Jag har knappt relation med grannarna runt om kring tyvärr. Det är inte bra men när det inte finns tillit så kan man inte ha en nära relation. (Försökte gräva lite i varför men fick tyvärr inget svar på vad grunden till denna uteblivna tillit). 

Slutligen, om du fick en önskan, vad skulle du då önska? 
- Att ha bra hälsa hela livet, och bli gammal. Jag vill också det bästa för mina barn, att de förbereds på bästa sätt för livet och får bra utbildningar. 

Tack så mycket Mayra för det du delat med dig av! 

Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |
Upp