Sluta tro att människor i Syrien kollar på ”Svensson Svensson” och dreglar av avund

Hur många svenskfödda har egentligen varit tvungna att fly från Sverige, utan val och utan att veta när eller ens om de någonsin kommer kunna återvända till sitt hemland? Inte har jag hört om fler än noll. Desto större är dock antalet svenskar jag vet som skulle kunna öppna upp armarna och göra bättre plats för de flyktingar som kommit och kommer till Sverige.

Själv har jag valt att för ett halvår bosätta mig i ett land långt ifrån mitt hemland Sverige. I ett land med annat språk, andra levnadsvillkor, seder och en minst sagt annorlunda kultur. Där i princip alla människor tror på gud, äter ris och bönor till frukost, lunch och middag, där gatorna är fulla med lösa hundar och husen fulla till bredden av människor men också av kärlek. Där en hämtar vatten ur brunnar flera hundra meter från respektive hus som för övrigt är av den simplaste sorten, dit strömmen lyckligtvis når men försvinner minst en kväll i veckan och där barnen livligt leker utan varken tv-spel eller iPads. Där allt utom min medtagna Victoria Secret parfym doftar annorlunda från hur allt doftar hemma i Sverige. Och där jag välkomnats med öppna armar trots att jag är annorlunda och skiljer mig i mångt och mycket från den inhemska befolkningen.

Dit, alltså hit till Nicaragua, har jag på sätt och vis flytt. Tack och lov utan krig bakom ryggen och utan hot riktade mot mig eller min familj. Utan jag har självmant flyttat hit för att jag själv vill utvecklas som person men förhoppningsvis också kunna ge barn och ungdomar på landsbygden en värdefull fritid genom fotbollsspelande. Min fritid såväl som arbetstid här gör i sin tur Nicaraguanerna värdefull. Tacksamt bjuds jag dagligen in till intressanta konversationer och kulturutbyten eftersom de ivrigt vill informera, inkludera och interagera in mig i deras samhälle. För minst hundra gånger har jag fått höra om vad Nicaraguaner generellt jobbar med, underhålls av och vad de tycker om för mat men också fått frågor om vad jag själv gör till vardags hemma i Sverige och vad jag har för åsikter om saker och ting. Min värdfamilj skrattar hjärtligt när jag frågar vad en viss sak heter på spanska, för femte gången, samma kväll. Och morgonen efter följer en främmande kvinna hjälpsamt mig tvärs över byn, som om hon haft all tid i världen, hela vägen fram till stället jag frågat om vägbeskrivning till. Trots att hon i själva verket redan var tjugo minuter sen till jobbet.

Jag leker med tanken om hur det skulle vara om jag kom till Nicaragua utan att själv ha valt det och om människorna här inte var välkomnande mot mig. Att jag var på flykt på riktigt och hamnade i ett Nicaragua där jag inte togs emot med öppna armar, utan där det tittades ner på mig och där jag ansågs vara annorlunda på ett helt annat vis än på det vis jag idag ses som annorlunda på. Där människor inte var intresserade av att samtala med mig och där jag sågs som en slag börda. Då hade utanförskapet som jag idag känner trots det varma välkomnande jag fått känts extremt mycket värre. För att inte kunna hänga med i konversationer på det sätt jag i vanliga fall gör i mitt hemland och helt enkelt känna mig oförstådd och annorlunda är jobbigt i sig bara det. Och min lekande tankes slutsats blir att fastän jag på sätt och vis känner mig utanför här i Nicaragua idag så är det milt och inte under några som helst liknande förhållanden som många människor i Sverige lever under.

Det verkar som att många svenskar rent generellt inte riktigt förstår att människor faktiskt tvingas lämna sina hem, utan tror att flyktingar på något sätt vill fly. Att dem väljer det. För att Sverige på något vis skulle ha rykte om sig att vara världens trevligaste land eller för att de vill ha tillgång till Kalles kaviar. Jag har dock svårt att tro att ens en enda familj i Syrien någonsin suttit hemma i soffan framför tv-serien ”Svensson Svensson” och därmed tänkt att ”dit måste vi verkligen flytta nu!”.

Som möjligt resultat av tron om att flyktingar väljer att fly i samband med svenskars korsade armar och ovilja till kulturutbyten möts allt som oftast flyktingar av ett kallt Sverige, i dubbel bemärkelse. Ett Sverige där de ställs utanför samhället som några slags betraktare, trots att de dagligen promenerar längs samma gator som alla svenskfödda. Så inuti men samtidigt så utanför. Själv kan jag inte ens i min vildaste fantasi förstå mig på det utanförskap som många flyktingar i Sverige lever med trots mina egna upplevelser i detta nu, som utanför i Nicaragua. Vad jag dock är övertygad om är att det är ett utanförskap jag själv aldrig någonsin skulle vilja uppleva och att alla svenska medborgare aktivt kan och måste börja agera för att förminska och eliminera detta utanförskap.

Önskvärt vore således att alla svenskfödda snart inser fakta, om att antalet beväpnande konflikter i världen dagligen ökar och att fler människor idag tvingas på flykt än någonsin tidigare. Att människor flyr, med hot och krig bakom ryggen, med sår som aldrig kommer läka. Och att du som enskild person kan göra världen till en bättre plats bara genom att agera lite mer och kärleksfullt på hemmaplan. Öppna armarna och gör plats. Ta lärdom av mina vänner i Nicaragua, som varken har pengar eller plats men som har kärlek. Informera, inkludera och interagera. I Sverige finns ju till och med resurser överallt. Så dela med dig lite och njut av möjligheten av intressanta kulturutbyten, jag lovar att det skulle kunna berika ditt liv mer än ett avsnitt ”Svensson Svensson” någonsin skulle kunna göra.

Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |

Win win winning!

Hallå igen!! Måste ju återkoppla angående distriktsturneringen som tjejerna i Santa Isabel spelade i Somoto i fredags! Det var en mini-turnering på fyra lag, så San Lucas spelade först mot Palacauina där San Lucas med en duktig spelare från Uniles tjejlag vann på straffar och således gjorde sig redo för final. Vi spelade mot Las Sabanas som inte hade en chans. Nervositeten som fanns innan matchen släppte direkt då vi med kraft från minut 1 körde över motståndarna. Matchen vanns med 7-0 och trots att San Lucas hade sett starka ut i matchen innan gick tjejerna i Santa Isabel in med ett starkt självförtroende i finalen och vann även den matchen - trots jämnare spel. 2-0 blev slutresultatet och tjejerna kvalificerade sig således till de Nicaraguanska skolmästerskapen i Managua!

Så den 7e juni ska de åka till huvudstaden och göra upp om vilken skola som är nationens bästa. Är såå ledsen över att jag kommer missa detta, med 6 dagar.. riktigt tråkigt, men idrottsläraren jag samarbetat med har lovat att uppdatera mig under mästerskapets gång - så jag får iallafall följa dem på håll! 

Fredagen fortsatte med prepp inför lördagens mini-turnering för våra smågrabbar i Uniles och Santa Isabel. Och lördagen spenderades alltså med dessa grabbar! Vi åkte tidigt till en konstgräsplan (eller aa, det är 2 små konstgräsplaner) med dem alla, 25 stycken totalt och delade in dem alla i fyra lag. 4 killar från Santa Isabel i varje lag och 2 från Uniles. 2 timmar till godo för spel hade vi så alla fick spela riktigt mycket. Laget som Anton och Moe coachade vann sedan finalen mot Elisas rosa lag!

Dagen i sig blev inte superlyckad då många killar snabbt blev sura så fort deras lag släppte in mål eller förlorade en match. Vinnarskallarna i dem tog över helt enkelt, men självklart gällde det inte alla. Två killar sprang dock ifrån planen så fort de spelat klart sista matchen.. Elisa försökte springa efter men de små rackarna är outtröttliga och snabba som små bin - så förgäves sprang hon efter dem i någon kilometer tills hon fick ge upp. Kändes inte bra att de två killarna sprang iväg då vi ju har ansvar för dem under en sånhär dag och en vet ju aldrig vad som kan hända. Som tur var gick det bra denna gång, killarna kom sig hem på egen hand. Vi andra med våra nu 23 killar åkte hem strax innan lunch - helt slut på energi efter en minst sagt varm och hektisk förmiddag. 

 

Idag, söndag hade våra äldre killar i Santa Isabel ligamatch som vanligt och vann äntligen med 1-0! Turen var på vår sida denna gång (för första gången) då det andra laget hade vittring på mål men inte lyckades göra något. Eller tur kanske är fel ord faktiskt, för det var mycket tack vare vår målvakt Marvin som gjorde den ena superräddningen efter den andra! 

Nu ska jag smälta helgen och ladda om för sista riktiga fotbollsveckan innan det vankas en massa avslutningar med våra olika lag, middagar/fester med familj och vänner här och väskan till Sverige ska börja packas!

Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |

Från flopp till topp!

Tjejerna i Santa Isabel har vi, jag och Anton som bor i denna by, haft svårt att lyckats med. Från början var det många tjejer i olika åldrar vilket gjorde det svårt att hitta bra träningstider eftersom de går i skolan olika tider beroende på hur gamla dem är. Aldrig var det fler än 5 som kunde samtidigt och många tjejer fick dessutom inte tillåtelse att komma på träningar de tider som var utsatta då de istället var tvungna att arbeta i hemmet eller dylikt. Som om inte det vore nog med motvind hade vi svårt att få ut information till tjejerna och således rann träningarna för dem tillslut ut i sanden - efter alldeles för många tillfällen då vi suttit och väntat på tjejerna i över en timma men inte haft en enda som dykt upp. Så strax innan semestern i april hade vi egentligen inte något tjejlag igång i Santa Isabel.

Nu för tre veckor sedan träffade jag på skolans idrottslärare på fotbollsplanen där han hade en idrottslektion med många av de tjejer jag sedan tidigare lärt känna genom fotbollen – alla i ålder med min ena lillasyster Nayeli (14 år). Idrottsläraren förklarade att tjejerna har en fotbollsturnering i Somoto på gång där de ska möta andra skollag i distriktet. Vinnarna på denna turnering får utöver äran sedan i juni åka hela vägen till huvudstaden Managua för att delta som lag i något slags Nicaraguanskt skolmästerskap! Efter en stunds snack hade jag lyckats bjuda in mig själv som hjälptränare till skollaget och sedan dess har jag haft träningar med de tjejer i Nayelis klass nästan varannan dag. Detta mycket tack vare samarbetet med skolan som gjort att jag har kunnat lägga träningar på skoltid. Tjejerna får således sluta klockan 4 på träningsdagar istället för klockan 5, så att vi kan träna tillsammans innan det blir för sent. Det gör att det där med tillåtelse från föräldrarna i hemmen inte längre utgör hinder.

 

Så det har varit himla kul nu på sistone att få träna dessa goa tjejer och känna att vi fått igång fotbollsverksamheten för dem här i Santa Isabel igen och denna gång på ett bättre vis. Turneringen som vi tränar inför är redan imorgon, fredag 12 maj så nu i eftermiddag har vi vår sista träning inför turneringen. Så hoppas verkligen att vi kan ta hem vinsten imorgon, det vore så himla kul. Om inte får vi fortsätta träna inför projektets stora avslutningsturnering den 21 maj – mer om den senare. Men first thing first och fokus ligger således på att krossa allt motstånd imorgon!

I övrigt rullar träningarna i vanlig ordning på här i Santa Isabel, Uniles, Rodeo och La Playa. I de två sistnämnda byarna har vi lyckats etablera tjejlag, då vi av olika anledningar valt att prioriterat just tjejerna där. Ingen av oss bor dock i dessa två byar vilket gör att vi turas om att åka ut till dem, två och två oftast. Det tar oss en hel förmiddag, ungefär från 8.00 till 12.00 att ta oss ut till La Playa och sedan hem igen, för att endast hålla i en träning på 1,5-2 timmar. Därför hinner vi bara med en träning i veckan för tjejerna där – men trots de få träningarna där har vi lyckats skapa en bra relation med dem och oftast dyker minst 8 tjejer, ibland fler, upp. Rodeo däremot ligger relativt nära våra hembyar Uniles och Santa Isabel, om en ser till fågelvägen på kartan. Samtidigt ligger dock byn uppe i bergen - i höjd med självaste Mount Everest. Så det tar oss en timmas konstant uppförs-gående att komma dit. Så det i samklang med att det inte alltid är så stor uppslutning om ens någon uppslutning med att det ligger uppe i bergen håller vi max två träningar i veckan för tjejerna där.

 
I Uniles tränas det däremot extremt frekvent med tjejerna och barnen där. Och det märks på tjejlagets spel att det skett en otrolig utveckling på både individnivå men också som lag sedan projektets start. Det är kul att se hur Moe, Elisa och Pontus lyckats med dessa tjejer som numera stundvis spelar riktigt fin fotboll! Och då skall tilläggas att många av tjejerna där inte hade spelat fotboll innan projektets start.
 

Jag och Anton har i och med tjej-floppen i vår by fokuserat mycket på våra äldre killar i Santa Isabel som sedan start varit fantastiska både på och utanför plan. Många av dem var duktiga fotbollsspelare redan innan projektets start så vi har kanske främst lyckats med att få ihop dem mer som ett lag och etablerat ett mindre Nicaraguanskt speltänk hos dem (”sparka-spring” har således blivit mer ”dribbla/passa-spring”). Tillsammans med lagkaptenen Eyner har vi lyckats få med dem i en lokal liga. Så från och med några veckor sedan har vi varje söndag haft match med detta lag. Innan förra matchen låg vi tvåa men då vi spelade oavgjort senast kan det hända att vi trillat ned någon position, dock är det inte så enkelt att veta eftersom tabellen inte ligger elektroniskt utan vi får fråga någon som känner någon som har pratat med någon som är bror till han som anordnar ligan som har en lapp på väggen med resultattabell som brorsan kunnat ta del av. Skämt o sido, det jag vill komma fram till är att ligan inte riktigt anordnas på samma vis som i Sverige och det är svårt för mig som svensk att förstå mig helt på systemet och veta dels vart i tabellen vi ligger men också vilken tid som gäller för spel varje söndag och regler runt om kring lirandet. Men men, om vi tappat placering sedan senast tar vi nog ändå snart ikapp för medan våra motståndarlag under liga-matcherna drar långbollar från målvakt till forwards försöker våra grabbar passa sig fram hela vägen in i mål. Lyckas vi vidare bara fylla på med fler spelare i anfallen och våga skjuta lite mer istället för att passa hela vägen in i mål har jag svårt att se oss besegrade. Hur som, så är jag och Anton nöjda över hur liga matcherna utspelat sig och är glada att vi under hela projektets gång haft att göra med just dessa grabbar.

Vidare har vi också haft kontinuerliga träningar med våra smågrabbar här i Santa Isabel, som dessutom vunnit alla derbyn vi anordnat med/mot Uniles smågrabbar – sorry Uniles! Nu är det slut på derbyn dock för nu på lördag ska vi tränare ta med alla smågrabbar från de två byarna till en konstgräsplan i Somoto för en mini-turnering där tanken är att vi ska mixa killarna över bygränserna till fyra olika lag. Ska bli spännande att se hur denna dagen utspelar sig både på och utanför plan, men förhoppningen är att det över bygränserna kanske, kanske knyts ett eller annat nytt vänskapsband!

Men som sagt, first thing first, och imorgon hoppas jag att tjejerna i Santa Isabel lyckas ta hem vinsten i distriktsmästerskapet! Håll tummarna för oss vettja så lovar jag att posta resultatet här senare i helgen.

Allmänt, Nicaragua | | Kommentera |
Upp