I onsdags kunde jag ta sällskap med Karens syster Abdi in till huvudstaden San Salvador för ännu ett intressant möte. Denna gång hölls det med kvinnorättsorganisationen Ormusa, som arbetar för en jämställd framtid på såväl lokal som nationell nivå i El Salvador. Organisationen har varit aktiv sedan 1983 med bas i huvudstaden men arbetar med olika projekt/kampanjer över hela landet.
 
Själva samtalandet med dem slängde mig bakåt ett år i tiden, till Nicaragua, där en allt som ofta vid möten knappt fick en syl i vädret. Efter att kvinnan jag satt mitt emot hållt en tio minuters lång monolog fick jag ställt min första fråga, och det var inte förrän efter ytterligare tio minuter jag ens fick presentera mig själv, förklara min studie och varför jag kommit till organisationen för att diskutera den med dem. Efter det följde ännu en monolog, på den kvickaste spanskan, och jag försökte med goda intentioner avbryta kvinnan lite kort då och då för att hinna anteckna det mest relevanta. Summan si sådär två timmar senare blev ändå helt till belåtenhet - vilket av de tidigare Nicaraguanska möteserfarenheterna, som jag denna dag fick en tillbakablick på, vill understryka inte alltid är att ta förgivet. Jag fick svar på mina frågor och framförallt hjälp med utformandet av enkäten samt lite tips från dem gällande hur en bör presentera sig samt agera vid insamlingen av enkäter. Eftersom min enkät innehåller tre känsliga frågor ang. våld i nära relationer är det (kort och gott) viktigt att det tydligt framgår att respondenten är anonym samtidigt som jag som insamlare verkligen måste försöka få respondenten bekväm nog att svara så ärligt som möjligt på bara några få minuter. Nog kommer det dock, hur jag som insamlare av enkäterna än agerar, alltid finnas en underrapportering av våld i nära relationer. Med grund i tidigare studier förklaras detta med att kvinnor ofta minimerar händelser av våld exempelvis för att de känner egen skuld till våldet men också av rädsla och vilja att ”skydda” sin partner.
 
Nu när jag ändå är inne på själva insamlingsarbetet så måste jag nämna att jag känner mig otroligt privilegierad som får göra det här! Det är helt fantastiskt att få möjlighet att på detta vis samtala med så många främmande kvinnor med så olika bakgrund och levnadssituationer. Redan efter två dagars insamlingsarbete, i fredags och i lördags, känner jag mig så tacksam över de historier jag utan att på något vis ha tvingat fram får ta del av. Hälften av de kvinnor, och då överlag de äldre spannet jag börjar samtala med, svarar nämligen först på frågorna och sedan fortsätter de prata, och prata, och prata. De har så mycket att berätta, och så är de dessutom nyfikna på mig, vart Sverige ligger och varför jag inte är gift ännu eller har några barn. Sen att vissa dessutom bjuder mig på eget, nybakat bröd, lär mig laga typisk Salvadoransk gatumat samt bjuder hem mig till dem gör inte heller det mitt arbete tråkigare!
 
Och trots att alla dessa samtal ofta drar ut på tiden en kvart, halvtimma eller ännu längre så får det göra det. För det är just de här samtalen och kulturutbytena jag drivs av, inte bara berikar de min studie utan framförallt ger de mig bredare perspektiv och en ovärderlig inblick i hur kvinnors levnadssituation i El Salvador ser ut, och då inte bara med fokus på deras utsatthet för våld i nära relationer.
 
Tacksamt.

Kommentera

Publiceras ej