Hemma på nytt i Santa Isabel, Nicaragua

Med en miljon känslor bubblandes i magen satte jag mig i måndags på den lilla bussen som jag för ett år sedan nästan dagligen åkte fram och tillbaks med till Somoto från min värdfamilj i byn Santa Isabel. Jag var 15 minuter från att återförenas med min värdfamilj och andra kära som jag omgavs av hela förra vintern och våren. Killen som tar betalt på bussen lyfte, likt många andra passagerare, förvånat på ögonbrynen när han fick syn på mig. Jag förstod då att min nervositet inför att ingen skulle känna igen mig varit onödig. Bussen började rulla mot byn och ju närmre vi kom desto oftare blev jag tvungen att intala mig själv att andas. Landskapet, likt de små cementhusen som omringar vägen till byn var sig lik. Lukten, människorna och djuren lika så.

Två gatuhörn från mitt nicaraguanska hem klev jag av bussen med tårarna i halsen och så fort jag kom runt det första hörnet fick jag syn på två grannpojkar (Nelson och Justin) som i all världens fart sprang mot mig. De känslor som redan på bussen börjat bubbla inom mig svämmade över på en millisekund. Tårarna började forsa samtidigt som mitt leende var så stort att varken jag eller pojkarna kunde hålla oss för skratt. Grannar på vägen vinkade glatt och jag ropade oartigt ”ya vengo” till dem då jag med raska steg stegade mot mamma Mayra, brorsan Fran, syster Yuli och fyra grannar som utanför huset stod med öppna famnar och välkomnade mig. Jag var hemma igen.

Ska jag vara ärlig så har jag svårt att såhär några dagar senare minnas vad vi alla till en början sa, pratade om och gjorde. Det enda jag med säkerhet kan minnas är en salig blandning av kramar, glädjetårar och skratt innan veckans första fotbollsmatch på gården utanför huset tog fart. När mörkret sedan la sig serverade mamma Mayra sin fantastiska Gallo pinto (en blandning av ris och bönor) och friterad matbanan och resten av kvällen spenderade vi, hela familjen, samtalandes med tv:n i bakgrunden innan jag med ro somnade under mitt gamla myggnät, i min gamla säng, i mitt Nicaraguanska hem.

Jag vaknade 10 timmar senare till ljud av djuren utanför huset och mamma Mayras tortillabankande, så ut ur mitt rum och in i köket gick jag för att göra henne sällskap som alltid – försökte mig på att göra några tortillas men tydligen kunskapen kring detta verkar vara en färskvara för det gick inte alls lika bra som i fjol. Pappa Martin skrattade när Mayra serverade honom en av de jag gjort men sa sedan snällt att den i alla fall smakade gott! Jag slogs hela kvällen innan och morgonen av hur mycket jag saknat Mayra och Martins kärleksfulla humor, de skrattar ofta, högt och i samklang åt saker jag försöker säga eller göra men inte riktigt lyckas med från botten av deras hjärtan.

Då barnen/ungdomarna ändå var i skolan och på jobb tog jag morgonen till akt att promenera till grannbyn där tre av mina svenska kollegor från fjolåret bott (Pontus, Moe och Elisa). Ingen av värdfamiljerna där visste om att jag ens befann mig i landet vilket gjorde de tre familjemötena roliga på sina egna typiska vis. Elisas mamma Imelda blev nästintill arg av förvåning när hon fick synd på mig, som om jag faktiskt hade kunnat orsaka en förödande hjärtattack, innan hon sprang och omfamnade mig, länge. I kontrast brast Moes mamma Adilia ut i så mycket skratt då hon fick syn på mig att jag knappt fick en kram. Men när jag kom fram till Pontus familj, då var det jag själv som fick den största chocken då halva hushållet var rivet till grunden och det enda som fanns kvar av Pontus gamla rum var själva dörren. Hur som helst var de alla tre mötena väldigt fina och jag kan inte annat än påstå att vi alla, inklusive Anton som bodde i samma by som jag, hade sån himla tur vad gäller värdfamiljer. De är så fantastiska allihop.

Resten av dagarna spenderade jag en del tid vid de olika ”fotbollsplanerna” i både Uniles och Santa Isabel för att träffa alla barn och ungdomar vi tränade och anordnade matcher samt turneringar för. Till min stora glädje håller de alla, om en på ett mindre organiserat vis, fortfarande igång! Tjejerna och killarna i Uniles verkar fortfarande lira boll nästan dagligen plus att de berättade om matcher de spelat men också planerar att spela, smågrabbarna i Santa Isabel lirar på även dem även om matcherna de spelar är interna och tjejerna i Santa Isabel tränas av idrottsläraren på skolan inför ett eventuellt nationellt skolmästerskap likt förra året. Våra äldre grabbar i Santa Isabel har tappat några spelare och ligan de spelade i förra året har lagt ned men några nya ansikten har börjat lira i laget och de har plats i en annan liga lite längre bort så de rullar på de med! Lagen i byarna längre bort som Rodeo, Quebrada de Agua och Mancipio samt La Playa hann jag dessvärre inte med att åka till för dagarna har verkligen sprunigt iväg i all världens fart. Prioritering fick ligga på att spendera så mycket tid som möjligt med de jag saknat allra mest, och framför allt till små men värdefulla vardagliga ögonblick – som exempelvis morgonsamtalen om allt mellan himmel och jord med Mayra då vi ensamma i köket äter frukost och bankar tortillas till ljudet av tupparnas sju-kacklande.

Överöst av både kärlek och glädje lämnar jag nu mitt Nicaragua och Santa Isabel för ett litet Chickenbus-äventyr genom Honduras åter till El Salvador för tre sista veckors arbetande innan det bär av hemåt Sverige för sommaren!

Hasta luego,

Fannie

- El Salvador, - Nicaragua | |
#1 - - Pontus J. :

Helt galet roligt att läsa det du skriver och på det viset få hänga med härifrån. Kör hårt med arbetet (på tal om roligt att följa) och njut så mycket som möjligt! //Pontus med nicamusik i lurarna

Svar: Vad fina ord!! Tack så mycket för dem och för all pepp Ponta!
Fannie Elveljung

Upp