Hemma på nytt i Santa Isabel, Nicaragua

Med en miljon känslor bubblandes i magen satte jag mig i måndags på den lilla bussen som jag för ett år sedan nästan dagligen åkte fram och tillbaks med till Somoto från min värdfamilj i byn Santa Isabel. Jag var 15 minuter från att återförenas med min värdfamilj och andra kära som jag omgavs av hela förra vintern och våren. Killen som tar betalt på bussen lyfte, likt många andra passagerare, förvånat på ögonbrynen när han fick syn på mig. Jag förstod då att min nervositet inför att ingen skulle känna igen mig varit onödig. Bussen började rulla mot byn och ju närmre vi kom desto oftare blev jag tvungen att intala mig själv att andas. Landskapet, likt de små cementhusen som omringar vägen till byn var sig lik. Lukten, människorna och djuren lika så.

Två gatuhörn från mitt nicaraguanska hem klev jag av bussen med tårarna i halsen och så fort jag kom runt det första hörnet fick jag syn på två grannpojkar (Nelson och Justin) som i all världens fart sprang mot mig. De känslor som redan på bussen börjat bubbla inom mig svämmade över på en millisekund. Tårarna började forsa samtidigt som mitt leende var så stort att varken jag eller pojkarna kunde hålla oss för skratt. Grannar på vägen vinkade glatt och jag ropade oartigt ”ya vengo” till dem då jag med raska steg stegade mot mamma Mayra, brorsan Fran, syster Yuli och fyra grannar som utanför huset stod med öppna famnar och välkomnade mig. Jag var hemma igen.

Ska jag vara ärlig så har jag svårt att såhär några dagar senare minnas vad vi alla till en början sa, pratade om och gjorde. Det enda jag med säkerhet kan minnas är en salig blandning av kramar, glädjetårar och skratt innan veckans första fotbollsmatch på gården utanför huset tog fart. När mörkret sedan la sig serverade mamma Mayra sin fantastiska Gallo pinto (en blandning av ris och bönor) och friterad matbanan och resten av kvällen spenderade vi, hela familjen, samtalandes med tv:n i bakgrunden innan jag med ro somnade under mitt gamla myggnät, i min gamla säng, i mitt Nicaraguanska hem.

Jag vaknade 10 timmar senare till ljud av djuren utanför huset och mamma Mayras tortillabankande, så ut ur mitt rum och in i köket gick jag för att göra henne sällskap som alltid – försökte mig på att göra några tortillas men tydligen kunskapen kring detta verkar vara en färskvara för det gick inte alls lika bra som i fjol. Pappa Martin skrattade när Mayra serverade honom en av de jag gjort men sa sedan snällt att den i alla fall smakade gott! Jag slogs hela kvällen innan och morgonen av hur mycket jag saknat Mayra och Martins kärleksfulla humor, de skrattar ofta, högt och i samklang åt saker jag försöker säga eller göra men inte riktigt lyckas med från botten av deras hjärtan.

Då barnen/ungdomarna ändå var i skolan och på jobb tog jag morgonen till akt att promenera till grannbyn där tre av mina svenska kollegor från fjolåret bott (Pontus, Moe och Elisa). Ingen av värdfamiljerna där visste om att jag ens befann mig i landet vilket gjorde de tre familjemötena roliga på sina egna typiska vis. Elisas mamma Imelda blev nästintill arg av förvåning när hon fick synd på mig, som om jag faktiskt hade kunnat orsaka en förödande hjärtattack, innan hon sprang och omfamnade mig, länge. I kontrast brast Moes mamma Adilia ut i så mycket skratt då hon fick syn på mig att jag knappt fick en kram. Men när jag kom fram till Pontus familj, då var det jag själv som fick den största chocken då halva hushållet var rivet till grunden och det enda som fanns kvar av Pontus gamla rum var själva dörren. Hur som helst var de alla tre mötena väldigt fina och jag kan inte annat än påstå att vi alla, inklusive Anton som bodde i samma by som jag, hade sån himla tur vad gäller värdfamiljer. De är så fantastiska allihop.

Resten av dagarna spenderade jag en del tid vid de olika ”fotbollsplanerna” i både Uniles och Santa Isabel för att träffa alla barn och ungdomar vi tränade och anordnade matcher samt turneringar för. Till min stora glädje håller de alla, om en på ett mindre organiserat vis, fortfarande igång! Tjejerna och killarna i Uniles verkar fortfarande lira boll nästan dagligen plus att de berättade om matcher de spelat men också planerar att spela, smågrabbarna i Santa Isabel lirar på även dem även om matcherna de spelar är interna och tjejerna i Santa Isabel tränas av idrottsläraren på skolan inför ett eventuellt nationellt skolmästerskap likt förra året. Våra äldre grabbar i Santa Isabel har tappat några spelare och ligan de spelade i förra året har lagt ned men några nya ansikten har börjat lira i laget och de har plats i en annan liga lite längre bort så de rullar på de med! Lagen i byarna längre bort som Rodeo, Quebrada de Agua och Mancipio samt La Playa hann jag dessvärre inte med att åka till för dagarna har verkligen sprunigt iväg i all världens fart. Prioritering fick ligga på att spendera så mycket tid som möjligt med de jag saknat allra mest, och framför allt till små men värdefulla vardagliga ögonblick – som exempelvis morgonsamtalen om allt mellan himmel och jord med Mayra då vi ensamma i köket äter frukost och bankar tortillas till ljudet av tupparnas sju-kacklande.

Överöst av både kärlek och glädje lämnar jag nu mitt Nicaragua och Santa Isabel för ett litet Chickenbus-äventyr genom Honduras åter till El Salvador för tre sista veckors arbetande innan det bär av hemåt Sverige för sommaren!

Hasta luego,

Fannie

- El Salvador, - Nicaragua | | En kommentar |

Throw to the back - exakt ett år sedan jag åkte till Nicaragua!

        

Throw back ett år - då jag åkte till Nicaragua för att i 6 månader bo hos en värdfamilj på landsbygden och träna barn och ungdomar i fotboll. Har samlat en bunt inlägg från tiden där - som känns speciella och på ett eller annat vis ringar in hur jag upplevde Nicaragua:

17 januari – Ett inlägg med bilder och beskrivningar från hur jag bodde: bortskämd med kärlek och skratt - i kontrast till den materiella standarden som varken innebar rinnande vatten, internet eller ”inomhus”-golv. 

25 februari - Ett av mina absoluta favoritinlägg – om längtan efter att kunna kommunicera bättre på spanska. 

8 mars, Internationella kvinnodagen - Ett inlägg som jag och min fantastiska vän och "kollega" Elisa skrev angående att vara kvinna i Nicaragua.

18 mars - Ett inlägg som påminner mig om hur mycket den enkla vardagen där lärde mig. Som exempelvis att transportera vattenfyllda 20liters dunkar på huvudet, tvätta för hand, mjölka kossor och göra tortillas.

2 april - Ett fotbollsrelaterat inlägg med ett stycke reflekterande över normer kopplade till den rådande macho-kulturen där, som de små killarna vi tränade där på sätt och vis tvingas växa in i och axla. Inlägget i sig är inte särskilt välskrivet men jag tycker ändå att det är viktigt då det lyfter något som jag anser vara ett av de största problemen med kulturen i Nicaragua.

16 maj - Viktiga reflektioner kring hur det är att komma som ny till ett främmande land. Ett starkt inlägg som det ligger mycket tid och tankar bakom. Kort sammanfattat så tar jag i inlägget upp hur jag välkomnades med öppna armar trots att jag var annorlunda och skilde mig i mångt och mycket från den inhemska befolkningen. Hur jag dagligen bjöds in till intressanta konversationer och kulturella utbyten eftersom Nicaraguaner ivrigt ville informera, inkludera och interagera mig in i deras samhälle. Jag lekte med tanken om hur det skulle vara ifall jag kom till Nicaragua utan att själv ha valt det och om människorna där inte var välkomnande mot mig vilket ledde mig till min slutsats om att vi svenskar har mycket att lära av Nicaraguaner. Syftet med inlägget var att uppmuntra svenskar över lag till att öppna upp för fler vardagliga kulturella utbyten. 

1 maj - En liten hyllning till min fantastiska värdmamma Mayra och andra lika starka och outtröttliga kvinnor på den Nicaraguanska landsbygden.

4 maj - "Skulle Nicaragua fyllas av singlar om det objektifierande catcallandet dog ut?" En frågeställning rörande machokulturen och ett försök till att beskriva vad en som kvinna till vardags utsätts för i Nicaragua.

På väg hem, den 2 juni, knöt jag ihop säcken genom att i ett extremt långt inlägg sätta punkt för min tid i Nicaragua genom följande stycke:

”Summan av kardemumman
Livet alltså. Vilken grej. Och Nicaragua alltså. Vilket land. Jag har skrattat, gråtit, lärt mig spanska, spelat/tränat fotboll, ätit ris och bönor varje dag, levt under extremt enkla förhållanden och lärt mig så mycket saker jag utan denna resa aldrig skulle komma i närheten av att lära mig. Är så tacksam över allt även om det inte varit enkelt. Många gånger och många dagar har jag önskat att jag befann mig i Sverige för länge sedan. Samtidigt som jag aldrig skulle göra denna resa ogjord. Vad jag tar med mig hem till Sverige är ovärderligt.”

Och precis så känner jag fortfarande. Är så tacksam för allt 2017 och Nicaragua har givit mig, men ser också fram emot 2018 nu då jag i mars kommer återvända till Centralamerika, närmare bestämt till El Salvador - bara 10 timmar bort med buss från mitt Nicaraguanska hem vilket betyder att jag äntligen kommer kunna hälsa på alla nära och kära där! Men mer om det då - Nos vemos! 

 
- Nicaragua | | Kommentera |

Allt ifrån Honduras till avslutningar, parasiter, jobbiga farväl, pass-bortslarvanden, San Juan del Sur och hemresa!

På bloggfronten har det för min del inte funnits tid eller möjlighet att uppdatera särskilt mycket på sistone. De sista dagarna i byn gick nämligen i 110%. Hade mycket att stå i vad gäller fotbollsmässigt råddande med avslutningar av alla möjliga slag samtidigt som jag var sjuk och har haft flertalet jobbiga farväl att ta.

Men nu när jag är på resande fot hem till Sverige och har således äntligen tid att reflektera och skriva lite. Så! Här kommer en update över vad jag haft för mig sista tiden.

Honduras
Jag, Elisa, Pontus och Anton tog oss tillsammans med MCNs lokala koordinator tillika gode vän Fransisco till Honduras, Choluteca, våra sista 2 lediga dagar (torsdag-fredag) innan projektets avslutande arbetsvecka drog igång. Det blev en trevlig vistelse i grannlandet och trots att vi egentligen inte hann se eller göra särskilt mycket var det kul att faktiskt ha varit där och kunna bocka av ännu ett centralamerikanskt land.

Här har vi Fransisco och Elisa när vi med honom veckan innan besökte ett ugns-projekt i Los Rincones som Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua håller i. Ungefär så glad som Fransisco är på denna blid är han alltid - vår käre vän! 
 
Stor avslutningsturnering med tjejlagen
Efter att ha kommit hem från Honduras började min mage krångla rejält, spydde och fick diarré. Amöba. Igen. Typiskt också, jag som precis hade repat mig från en rejäl förkylning och allmän nedstämdhet på grund av hemlängtan till Sverige. Nåväl, fick i alla fall köpt en veckas mediciner från apoteket så hoppet om att bli bra snabbt fanns trots allt (även om de inte hjälpt då jag fortfarande är sjuk). Hur som, på söndagen mådde jag långt över förväntan och tur det för det var dagen med stort D. Avslutningsturnering med våra tjejlag! Alla från byarna Santa Isabel, Uniles, Rodeo/Mansico/Quebrada de agua och La playa. Sammanlagt var det omkring 80 spelare på plats och dagen kunde inte ha fått en bättre start än att bussen som vi med nästan alla tjejer tog till Somoto och konstgräsplanerna endast var en halvtimme försenad – (enligt planerat). Eftersom vi räknat med försening av transporten kunde vi köra igång med spel strax innan kl.10 som tänkt. Dagen rullade sedan på, några sura miner här och där efter diverse förluster men det tycker jag personligen hör till fotbollen! I övrigt var det bara leenden, skratt och tjejerna bjöd verkligen på underhållande fotboll hela morgonen/förmiddagen. Då vi hade delat upp alla fyra olika bylag i två lag vardera som i sin tur spelade i varsin grupp (1 eller 2) spelades sammanlagt 12 gruppspelsmatcher á 15 minuter innan semifinalerna drog igång! Mina tjejer från Santa Isabel lyckades inte komma bättre än 3a i varken grupp 1 eller 2 så semifinalerna spelades utan representation från oss. På ena planen spelade Uniles mot La Playa och på andra spelade Rodeo mot Uniles. Och i de båda matcherna stod Uniles som vinnare! Finalen gick således mellan Uniles 1 och 2 och resulterade i oavgjort. Tjejerna själva beslutade då att de inte ville skjuta straffar utan istället dela jämt på vinsten! Hela Uniles kammade alltså hem turneringens pokal och det var mer än rättvist! Klockan 12.30 anlände äntligen vår handledare Marta med maten som hon lagat till alla tjejer (en timma försenad men det hade vi väl egentligen räknat med också..vi har ju trots allt vant oss vid dessa nica-förseningar efter alla dessa månader). Så det blev till att snabbt äta precis innan bussen hemåt byarna började rulla. Vi alla fem ledare pustade ut nöjt och firade det med tacos på kvällen. En extremt lyckad dag och ett utomordentligt avslut för tjejerna men också för oss! Fem av fem fotbollar!
Jag och mina tjejer från Santa Isabel
Pontus och tjejerna från La Playa. Lille Jafet som fyllde fyra år denna dag också han med på fotot! Snyggt.
Elisa med Uniles tjejer! Snygga nya ställ sponsrade av Elisas vänner hemma i Sverige, så fint!! 
Alla tjejer från Rodeo/Mansico/Quebrada de agua och coach Moe! 
In action, Santa Isabels kanske duktigaste spelare, nummer 13 vid namn Jaoska - vass, snabb, stark och målsprutande forward! 
Vinnarlaget Uniles! Glada och till vänster på undre raden hittar ni Anna, som enligt mig är lagets största stjärna - med såväl inställning, talang och slitvargsegenskaper! Ska bli spännande att se henne (och såklart de andra) i framtiden då jag hoppas och tror att detta lag verkligen kommer fortsätta träna och spela matcher.

Presentation/utvärdering av projektet samt avslutningsfest för Santa Isabels äldre killar
Måndagen följdes av en presentation om våra lag, information om dem och en kort utvärdering av projektet som stort inför den lokala organisationen MCN Somoto som vi arbetat med här. Även om samarbetet varit bristfälligt. Därefter råddade jag och Anton en del inför kvällens avslutning med våra äldre killar i Santa Isabel. Det blev biljard, middag och fest (med en massa lekar såklart)! Himla lyckad blev även denna avslutning och på grund av att det är killar i ålder 17-24 i laget är det många om inte alla vi knytit riktiga vänskapsband till. Så det var kul att denna kväll bara få umgås med dem alla och snacka skit utanför fotbollsplanen. En av killarna höll dessutom ett någorlunda oplanerat tal om hur mycket det faktiskt betytt för dem och byn att vi kom med detta fotbollsprojekt! Blev nästan rörd till tårar över hans ord och de andra killarnas instämmande nickande. Som om inte det vore sentimentalt nog gjorde varje hejdå kram mig ledsen och även om jag hade haft en fantastik kväll la jag mig till sängs med en klump i magen denna måndag. Jag insåg hur lång tid (även om den samtidigt känns så kort) jag spenderat här, i byn och med alla dessa människor. Hur hemma jag känner mig och hur många vänner jag lyckligtvis fått här som jag utan vetskap om när jag nästa gång kommer kunna träffa nu ska lämna.

Gammal bild från vår första match med grabbarna - endast tre av dem på bilden som inte längre lirar med oss. I övrigt har vi samma spelare som vid start plus några tillskott! Så dessa har vi verkligen lärt känna bra som jag skrev ovan.

Taco-tisdag med familjen
Nåväl, tisdagen rullade på, mådde inte särskilt bra i varken mage eller knopp men framåt kvällen fick jag lagat en sista måltid tacos hemma och avnjuta i den sällskap av dem alla familjemedlemmarna och Nelson (utom bröderna som var iväg på annat). Lyckades få dem alla att samla sig runt bordet samtidigt och äta på riktigt svenskt vis – så himla kul. En tårta på det och vi kunde nöjt rulla till sängs sedan! 

Avslutningar i Santa Isabel
Onsdagen börjades med en avslutningsträning för våra smågrabbar i Santa Isabel och senare på eftermiddagen höll vi i en riktig kalasfika för tjejerna då det regnade så mycket att det var omöjligt att hålla i en träning med dem. Sorgligt att säga hejdå till dem alla verkligen och även denna dag gjorde mig ledsen över att behöva ta emot så många varma hejdå-kramar. På kvällen åkte vi in till Somoto och skulle spela fotboll med våra vänner där men då det fortfarande regnade så mycket att strömmen till och med gått fick vi illa nog vända tillbaks till byarna lika fort som vi kom dit.

Hejdå-middag i casa de Moe
Torsdagen bestod av packning och en stor hejdå-middag för alla värdfamiljer och MCN Somoto. Detta hemma hos Moe vilket gjorde att många tjejer från Uniles tjejlag dessutom dök upp! Kul det och det blev ett fint avslut tillsammans för vår tid här.

Farväl till familj, grannar och vänner
Fredag morgon kom och de jobbigaste farvälen stod på glänt. Kram efter kram och tår efter tår föll, sen lämnade jag rödgråten hemtrakterna i Santa Isabel för att åka till San Juan del Sur med Elisa. Varje farväl kändes som ett hugg i bröstet som liksom vreds om hårdare vid varenda kram och sved extra hårt då jag sa hejdå till just Nelson och mamma Mayra. Två personer som tagit en större plats i mitt hjärta och som jag i skrivande stund redan saknar väldigt mycket. Väl på stationen sedan inväntade jag Elisa som tillslut kom tillsammans med sin mamma Doña Imelda. Denna kvinna betyder även hon mycket för mig då jag spenderat en del i Elisas hem, i form av övernattningar och vardagliga besök. Usch, alla dessa farväl.. 

Pass-slarv på väg till San Juan del Sur
Vi kom oss på en buss till Esteli och där bytte vi till en expressbuss till Managua. Illamåendet tog över och det blev vad jag kan minnas min värsta bussresa i Nicaragua. Väl framme i Managua tog vi en taxi till en annan station där vår sista buss för dagen skulle tas! Väl framme i San Juan del Sur insåg jag skräckslaget att jag glömt en av mina fyra väskor på bussen mellan Esteli och Managua! Tyvärr också den mest värdefulla och viktigaste väskan då den innehöll bland annat systemkamera, dator och PASS! Panikartat kom vi till hostelet och började googla om nummer och dylikt till Estelis expressbuss – förväntat nog utan lycka. Som tur var ringde jag till Fransisco som bor i Esteli och förklarade för honom vad som hänt. Han lugnade mig och sa att han skulle göra sitt bästa dagen därpå för att få fatt på väskan. Mentalt började jag dock ställa in mig på att kanske inte kunna åka hem till Sverige den planerade dagen (idag 1 juni), eftersom det kanske inte löser sig med provisoriskt pass så fort (med tanke på att närmsta ambassad ligger i Guatemala). Well, tack vara Elisas stöd och lugnande kunde jag tillslut somna iallafall. Morgonen därpå gjorde vi det bästa möjliga utav med promenad och yoga, medan Fransisco febrilt letade efter min väska i Esteli. Efter några timmar och efter att han involverat 7 olika personer i ”jakten” ringde han och sa att väskan kunde köpas tillbaks från hen som hittat den för 250 dollar. Surt men i min värld extremt värt! Så strax därefter kunde jag glatt pusta ut efter att ha fått en bild på väskan av Fransisco som då åter var i säkra händer! Semestern kunde börja.

Surfing och ”Sunday funday” i San Juan del Sur
Jag och Elisa hyrde en surfingbräda och tog oss ut till playa Hermosa för att försöka surfa lite men också glassa järnet i varsin solstol. Det sistnämnda lyckades vi bäst med även om det förstnämnda var desto roligare!

Söndagar i San Juan del Sur firas av såväl lokala ungdomar som backpackers från hela världen genom en stor hostel/pub-crawl! Det innebär kort och gott poolpartyn på fyra olika hostel från kl.12 på dagen fram till sent på natten. Alla som anmält sig och betalat är välkomna på de olika hostelen och färdas enligt schema mellan de olika hostelen. Himla roligt jippo och det tog oss (mig och Elisa – och våra nyfunna vänner) hela måndagen att skratta oss igenom vad som hänt under söndagen. Vi åkte tillsammans med några andra ut till en annan strand och hängde där hela dagen vilket var skönt. Tisdagen spenderades såklart även den på stranden som vi besökt i lördags och denna gång hittade vi ett gäng med en fotboll som vi kunde lira strandfotboll med vilket var kul!

En sista dag, även denna med pass-strul, i Nicaragua
Nåväl, onsdagen kom och vi packade våra väskor på morgonen. Redo att lämna och med bara några minuter tills att bussen skulle gå inser dock Elisa att hon nu blivit av med sitt pass! Vi fick riva upp all hennes packning men fann inte passet någonstans. Jag ringde svenska konsulatet i Managua och fick besked om att Elisa inte skulle kunna resa hem nästkommande dag på grund av detta. Elisa började således smälta denna insikt men som tur var blev det inte verklighet då snubben vi hyrt surfingbrädan av i lördags glatt kom fram och frågade om det inte var hennes pass han hade tagit i deposition för surfingbrädan i lördags men inte lyckats lämna tillbaks tidigare! JACKPOT och återigen hade vi pass-änglarna på vår sida. Glada kunde vi om än någon timma senare än planerat ta oss till Managua för att möta upp Pontus, Anton och Moe för vår sista kväll i Nicaragua. Konstigt. Att vi nu lämnar detta land bakom oss. Sorgligt men skönt på samma gång.

Påväg hem!
Nu sitter jag på planet mellan Huston och Frankfurt, mitt andra av tre plan totalt och skriver. Barn runt om mig skriker och tv-skärmen framför mig fungerar inte. Klockan är bara 17 Nicaraguansk tid men i Sverige är den ett på natten. Känner inte någon som helst sömn smyga sig på men hoppas ändå snart kunna somna in snart för att dämpa kommande dagars jet-legg men också för att tiden ska gå fortare. Får se hur det går. Vill bara öppna upp ögonen och mötas av familjen på Landvetter nu, nu, nu! 

Summan av kardemumman
Livet alltså. Vilken grej. Och Nicaragua alltså. Vilket land. Jag har skrattat, gråtit, lärt mig spanska, spelat/tränat fotboll, ätit ris och bönor varje dag, levt under de enklaste av enklaste förhållandena och lärt mig så mycket saker jag utan denna resa aldrig skulle komma i närheten av att lära mig. Är så tacksam över allt även om det inte varit enkelt. Många gånger och många dagar har jag önskat att jag befann mig i Sverige för länge sedan. Samtidigt som jag aldrig skulle göra denna resa ogjord. Vad jag tar med mig hem till Sverige är ovärderligt och jag tror mig inte blivit ny människa men måste medge att detta halvår inneburit en stor personlig veckling!

Väl mött Sverige!

, - Nicaragua | | Kommentera |
Upp