Hur många svenskfödda har egentligen varit tvungna att fly från Sverige, utan val och utan att veta när eller ens om de någonsin kommer kunna återvända till sitt hemland? Inte har jag hört om fler än noll. Desto större är dock antalet svenskar jag vet som skulle kunna öppna upp armarna och göra bättre plats för de flyktingar som kommit och kommer till Sverige.

Själv har jag valt att för ett halvår bosätta mig i ett land långt ifrån mitt hemland Sverige. I ett land med annat språk, andra levnadsvillkor, seder och en minst sagt annorlunda kultur. Där i princip alla människor tror på gud, äter ris och bönor till frukost, lunch och middag, där gatorna är fulla med lösa hundar och husen fulla till bredden av människor men också av kärlek. Där en hämtar vatten ur brunnar flera hundra meter från respektive hus som för övrigt är av den simplaste sorten, dit strömmen lyckligtvis når men försvinner minst en kväll i veckan och där barnen livligt leker utan varken tv-spel eller iPads. Där allt utom min medtagna Victoria Secret parfym doftar annorlunda från hur allt doftar hemma i Sverige. Och där jag välkomnats med öppna armar trots att jag är annorlunda och skiljer mig i mångt och mycket från den inhemska befolkningen.

Dit, alltså hit till Nicaragua, har jag på sätt och vis flytt. Tack och lov utan krig bakom ryggen och utan hot riktade mot mig eller min familj. Utan jag har självmant flyttat hit för att jag själv vill utvecklas som person men förhoppningsvis också kunna ge barn och ungdomar på landsbygden en värdefull fritid genom fotbollsspelande. Min fritid såväl som arbetstid här gör i sin tur Nicaraguanerna värdefull. Tacksamt bjuds jag dagligen in till intressanta konversationer och kulturutbyten eftersom de ivrigt vill informera, inkludera och interagera in mig i deras samhälle. För minst hundra gånger har jag fått höra om vad Nicaraguaner generellt jobbar med, underhålls av och vad de tycker om för mat men också fått frågor om vad jag själv gör till vardags hemma i Sverige och vad jag har för åsikter om saker och ting. Min värdfamilj skrattar hjärtligt när jag frågar vad en viss sak heter på spanska, för femte gången, samma kväll. Och morgonen efter följer en främmande kvinna hjälpsamt mig tvärs över byn, som om hon haft all tid i världen, hela vägen fram till stället jag frågat om vägbeskrivning till. Trots att hon i själva verket redan var tjugo minuter sen till jobbet.

Jag leker med tanken om hur det skulle vara om jag kom till Nicaragua utan att själv ha valt det och om människorna här inte var välkomnande mot mig. Att jag var på flykt på riktigt och hamnade i ett Nicaragua där jag inte togs emot med öppna armar, utan där det tittades ner på mig och där jag ansågs vara annorlunda på ett helt annat vis än på det vis jag idag ses som annorlunda på. Där människor inte var intresserade av att samtala med mig och där jag sågs som en slag börda. Då hade utanförskapet som jag idag känner trots det varma välkomnande jag fått känts extremt mycket värre. För att inte kunna hänga med i konversationer på det sätt jag i vanliga fall gör i mitt hemland och helt enkelt känna mig oförstådd och annorlunda är jobbigt i sig bara det. Och min lekande tankes slutsats blir att fastän jag på sätt och vis känner mig utanför här i Nicaragua idag så är det milt och inte under några som helst liknande förhållanden som många människor i Sverige lever under.

Det verkar som att många svenskar rent generellt inte riktigt förstår att människor faktiskt tvingas lämna sina hem, utan tror att flyktingar på något sätt vill fly. Att dem väljer det. För att Sverige på något vis skulle ha rykte om sig att vara världens trevligaste land eller för att de vill ha tillgång till Kalles kaviar. Jag har dock svårt att tro att ens en enda familj i Syrien någonsin suttit hemma i soffan framför tv-serien ”Svensson Svensson” och därmed tänkt att ”dit måste vi verkligen flytta nu!”.

Som möjligt resultat av tron om att flyktingar väljer att fly i samband med svenskars korsade armar och ovilja till kulturutbyten möts allt som oftast flyktingar av ett kallt Sverige, i dubbel bemärkelse. Ett Sverige där de ställs utanför samhället som några slags betraktare, trots att de dagligen promenerar längs samma gator som alla svenskfödda. Så inuti men samtidigt så utanför. Själv kan jag inte ens i min vildaste fantasi förstå mig på det utanförskap som många flyktingar i Sverige lever med trots mina egna upplevelser i detta nu, som utanför i Nicaragua. Vad jag dock är övertygad om är att det är ett utanförskap jag själv aldrig någonsin skulle vilja uppleva och att alla svenska medborgare aktivt kan och måste börja agera för att förminska och eliminera detta utanförskap.

Önskvärt vore således att alla svenskfödda snart inser fakta, om att antalet beväpnande konflikter i världen dagligen ökar och att fler människor idag tvingas på flykt än någonsin tidigare. Att människor flyr, med hot och krig bakom ryggen, med sår som aldrig kommer läka. Och att du som enskild person kan göra världen till en bättre plats bara genom att agera lite mer och kärleksfullt på hemmaplan. Öppna armarna och gör plats. Ta lärdom av mina vänner i Nicaragua, som varken har pengar eller plats men som har kärlek. Informera, inkludera och interagera. I Sverige finns ju till och med resurser överallt. Så dela med dig lite och njut av möjligheten av intressanta kulturutbyten, jag lovar att det skulle kunna berika ditt liv mer än ett avsnitt ”Svensson Svensson” någonsin skulle kunna göra.

Kommentera

Publiceras ej