fannieelveljung.blogg.se

Med ett totalt lock över ena örat efter månader av ögonbesvär sedan allt surfande i El Salvador (som inte blev bättre av den långa flygturen från Sverige till Peru) och med minimal energi tack vara det jet-lag som kickade in påbörjade jag min praktik på Svenska ambassaden i Lima ynka två dagar efter att jag landade i Lima, precis i början av september.

 

Att jag inte hörde ett knyst på höger öra, knappt lyckades sova under nätterna och att spanskan hade legat på is hela sommaren gjorde det extra nervöst och utmanande att kliva in på ambassaden min första vecka. Jag minns att jag kände mig helt utmattad av allt koncentrerande på att försöka höra och uppfatta allt men också från alla nya intryck såklart. Ambassadens men framförallt stadens höga puls var påtaglig, trafiken som ständigt och överallt kan likställas med rent kaos och helt enkelt känslan av att befinna sig i en stad med lika många invånare som Sverige totalt - allt tillsammans var mycket att på samma gång försöka ta in och landa i.

 

Kallt som tusan var det också, för inte hade väl jag tagit med vinterjacka och raggsockar eftersom gradantalet visade på detsamma som den svenska våren eller rent av sensommaren brukar bjuda på. Men något jag snabbare än allt annat lärde mig är att den extrema luftfuktigheten i Lima ger kyla rum att närvara trots 16-20 grader plus. Inomhus finns dessutom inga element så ni som känner mig och vet vilken frusen själ jag är kan ju förstå mängden huttrande jag "genomled" varje dag, såväl utomhus som inomhus.

 

Det tog ett bra tag för mig att landa här. Jag hade länge svårt att känna mig tillfreds i Lima, och trots att jag fortfarande inte är ett fan av att bo i en såhär stor stad, känner jag mig äntligen förnöjd med tillvaron som jag sakta men säkert lyckats bygga upp här och inte längre lika vilsen som jag var till en början. Men något som ändå underlättade hela landningsprocessen var att jag redan på flygplatsen välkomnades med öppna armar av min peruanska roomie och nya vän Adriana, som jag fick möjlighet att flytta in hos redan från dag 1. Med eget rum och toa men delat kök, vardagsrum och tillhörande faciliteter, på nionde våningen i ett nybyggt modernt radhus på totalt 18 våningar vi. Lägenheten ligger inom Miraflores, ett s.k. lyxigare och tryggare distrikt, men precis vid en stor vägled kallad Vía Expresa, som bland annat delar av distriktet till ett annat, nämligen Surquillo, som inte är lika rekommenderat för turister att befinna sig i.

 

Från balkongen ser jag tydligt hur radhus fyllda av lyxiga lägenheter och multinationella företag på ena sidan kontrasteras av förfallna gamla radhus och grönsaksmarknader fyllda av stadens mindre priviligierade på andra sidan vägen. Trafiken är det enda som förenar de två vyerna genom att rusa lika tätt och kaosartat längs de båda distriktens kvarter, från tidig morgon till sen kväll.

 

Den vy jag blickar utöver från min balkong är ganska talande för Peru i stort. De socioekonomiska klyftorna är påtagliga och stora inom Lima, men inte minst sinsemellan städer och landsbygd i Peru. Det finns människor som har tillgång till såväl grundläggande mänskliga rättigheter som övriga nödvändigheter, välbetalda arbeten och politiskt inflytande (om än av olika grad såklart) medan så många andra inte ens har tillgång till varken rent eller rinnande vatten.

 

Mitt perspektiv på Peru var till en början, relativt begränsat till de rikare distrikten med undantag för den klyfta som tidigt visade sig från min balkong. Men efter att nu dels börjat gå över vägen till Surquillo mer frekvent, besöka andra mindre priviligierade distrikt och även resa till andra ställen i Peru ser och upplever jag klyftorna desto mer. Och å ena sidan är den mindre priviligierade sidan charmig, jag rent av älskar att strosa omkring på marknaderna i Surquillo - för att inte tala om centrala Limas kvarter, men det grämer mig så mycket att en väg på ynka sexfilig-bredd lyckas dela upp människor så extremt och att vara en del av det hela, genom att bo och verka här gör mig inte sällan påmind över hur priviligierad jag själv är som medelklass-Svensson.

 

Tack(samhet) och hej från mig, vi hörs snart igen – för jag har nämligen en massa att berätta och visa bilder från då jag nyligen varit på äventyr i Cuzco (där jag bland annat fick möjligheten att blicka utöver Machu Picchu!!) tillsammans med några europeiska vänner från andra ambassader här i stan. Så, hasta luego amigos y amigas!