Ett nästan-hejdå från sjuksängen/hängmattan!

Eftersom jag var färdig med enkätinsamlandet innan jag åkte till Nicaragua har mina arbetsdagar sedan jag kom tillbaks till stränderna vid La Libertad spenderats framför datorn. Hamnade äntligen på ett lägenhetshotell där jag har haft fungerande wi-fi i mitt alldeles egna rum. Så jag har kunnat sammanställa mitt insamlade material, fått gjort en hel del behövlig research och skrivande utan onödiga störmoment och utan att behöva ta mig någonstans. Arbetsmiljön har alltså varit till det bättre vilket gett mig tid till att vara ute i vågorna och surfa extra mycket, umgås ännu mer med vänner och äta alldeles för många pupusas. Har även hunnit med återkopplande möten på universitetet i San Salvador och med kvinnorättsorganisationen ORMUSA vilket varit bra.

Men så tog maj månad slut och så även mitt äventyr här. Eller ja, inte helt. För öroninfektion, magsjuka och hög ihållande feber hände… Så igår, torsdag 31 maj då jag skulle flyga hem avråddes jag av såväl en salvadoransk som en svensk läkare att flyga och kom då till beslut (i sista sekund) att inte åka till Sverige förrän jag åtminstone kan tryckutjämna och inte behöver löpa intervaller mellan hängmatta och toa. Så äventyret är på sätt och vis inte helt över, fastän min ryggsäck är packad och trots att jag nu inte kan göra mycket annat än att ligga i hängmattan och vänta på att all medicin och vila ska slå ut alla bakterier.

Därför har jag nästintill helt knutit ihop säcken för min tid i El Salvador. Och att (nästan) säga hejdå känns helt okej, jag är färdig och nöjd med det jag i syfte reste hit för samtidigt som jag fått så många fler lärdomar, insikter, vänner och erfarenheter än jag på förhand kunnat be om. Sen att jag dessutom dragit på mig en del sjukdomar, att det varit tufft att genomföra mitt insamlingsarbete och att jag ännu en gång satts i en kulturell kontext där en som kvinna dagligen blir objektifierad av män är saker som fått höra till. De negativa aspekterna sätter dock långt ifrån punkt för mitt äventyr, för vad jag till dess kontrast också fått uppleva är ett helt fantastiskt, varmt och omtänksamt bemötande från lokal befolkning men också från andra utlänningar vilket gjort att jag knutit många nya kontakter men framförallt fått två starka vänskaper. Sen har även min spanska utvecklats till det bättre, jag har fått tillräckligt med insamlat material till min kandidatuppsats som ska in i augusti och jag har nästan(!!) lärt mig surfa (några vågor fångade jag innan jag fick infektion i ena örat i alla fall) samt fått upptäcka och uppleva så himla häftig natur! Och mer än så tänker jag inte begära från en två månaders Minor Field Study-resa.

Många som reser genom Latin eller endast Central Amerika tenderar att välja bort just El Salvador på grund av dess våldsamma rykte. Oftast söker sig enbart surfare hit då landet dessutom är känt för sina vågor men även om en inte surfar finns här fantastiska saker att uppleva! Landet är till sin yta väldigt litet, men sitter på mångsidig, rik natur innefattande bland annat 22(!) vulkaner, extremt många häftiga vattenfall, vackra kaffeplantager, maya-ruiner, paradissjöar och oexploaterade långa (och korta) stränder! Ett minus är såklart machokulturen men det är inte något som bör skrämma iväg turister, kulturen här omfattar så mycket mer och annat – mångt och mycket härligare – än bara machoaspekten. Människor är öppna, varma, omtänksamma, hjälpsamma och roliga! Det är få platser jag tidigare varit på och upplevt lokalbefolkningen så extremt hjälpsam och öppen som här - i ett av världens mest våldsamma länder. Våldet rör en inte som turist – det drabbar framförallt lokala kvinnor och unga män som dras in i landets väletablerade gängverksamhet - chansen att som turist bli bestulen är inte större här än någon annan stans och så länge en inte rör sig i främmande kvarter under dygnets mörkare timmar skulle jag påstå att en är väldigt trygg. Självklart är det alltid viktigt att vara medveten om landets machokulturella prägling och dessutom utbredda gängverksamhet men jag anser verkligen inte att det bör skrämma iväg en från att upptäcka och uppleva allt fantastiskt detta fantastiska och mångsidiga land har att erbjuda!

Nästan-hejdå, och på återseende El Salvador ❤ 

Jag och Karen, en riktig powerwoman från La Libertad. Är så tacksam för all hjälp jag fått av henne gällande min studie men också annat samtidigt som jag är så glad att ha fått utveckla vår vänskap här i år! 

Tamara från Schweiz som volontärarbetar på en skola i Zonte. Hade lyckan att stöta på henne redan under min första dag här och sedan dess har vi hängt dagligen!

Härligaste hostelet - "Wipeout" i Zonte! Här möts en av lika härliga backpackers som solnedgångar!
 
 
Mandala Ecolodge - i närheten av La Libertad - väld värt en dagsutflykt.
   
I närheten av La Union: Vulkanen Conchagua med utsikt över Nicaragua och Honduras! 
 
 
Ett hotell vid Playa Cucu - superfint men lite väl overpriced. 
Jag bodde på Turtle lodge som också det var supernice!

 
Kamera och vätskepaus på väg upp för Vulkanen Santa Ana! 
 
Helt otrolig utsikt från toppen ner till kratern av Santa Ana vulkanen! 
Lago de Cuatepeque 
 
 
Ett vattenfall i norra El Salvador! 
 
 
San Salvador och typisk mat: Casamiento alltså ett "Giftemål" mellan ris och bönor hehe. 
 
Vattenfall vid Tamanique, 30 min från playa El Tunco.  
   
Från en solnedgång i Tunco där jag befinner mig nu:
- El Salvador | | En kommentar |

Machokultur, gängverksamhet och fattigdom

Nu är jag tillbaks i El Salvador och ska försöka ta vara på mina sista få veckor här på bästa sätt, jag har mycket dataarbete framför mig då jag är klar med själva enkätinsamlandet och vad jag verkligen ser fram emot är att se ifall jag genom mitt datamaterial nu kan finna någon slags korrelation mellan kvinnors arbetsmarknadssituation (och/eller monetära kapacitet) och deras utsatthet för våld i nära relationer – och hur korrelationen i så fall ter sig (pos./neg.).

Innan jag åkte till Nicaragua på semester hade jag kommit upp i lite mer än 300 insamlade enkäter. Till en början gick jag ut och samlade in ett snitt på 15-20 enkäter per dag men när jag kände mig desto mer bekväm i att gå fram till kvinnor för att ställa mina frågor hade jag under en tredagars period samlat in 100 enkäter. Just de tre dagarna tog dock hårt på mig rent psykiskt. På alldeles för kort tid tog jag emot för många tuffa livsberättelser. Både vad gäller kvinnors arbetsmarknadssituation och utsatthet för våld i nära relationer.

Trots att jag hela tiden var väldigt noga med att inte pressa en enda kvinna till att gällande våld i nära relationer berätta om eller svara på annat än just ifall de någonsin varit utsatta eller inte och ifall ja, hur länge sedan det skedde senast, så slutade samtalen kring ämnet sällan där. Ofta började vi samtala om hur själva machokulturen ter sig i landet och hur den påverkat kvinnan i fråga utifrån olika aspekter men också hur kulturen i sig själv hämmar samhället i stort. I många fall uttrycks stor ilska och frustration över såväl machokultur, gängverksamhet som fattigdom.

Bland de få kvinnor med erhållen universitetsutbildning hamnade ibland samtalen i generella diskussioner kring huruvida en arbetande kvinna utmanar maktrelationen i hemmet och hur det då skulle kunna tänkas resultera i ökat våld. Allt oftare var dock samtalen mer känslosamma än teoretiskt spekulativa. Inte helt ovanligt infann sig sken av hopplöshet och acceptans i såväl kroppsspråk som ord, framförallt hos de utsatta kvinnor som berättade att de – av ekonomiska, sociala eller andra personliga skäl – fortfarande bor tillsammans med den man som utsätter dem för våld av olika slag. En del kvinnor brast i gråt då de berättade om upplevelser så fruktansvärda att jag inte kunde förstå hur de fortfarande klarade av att sitta eller stå rakryggade framför mig. De är så starka och modiga, men många av dem verkar inte ha någon i sin närhet att vända sig till och samtala med om sin tidigare eller pågående utsatthet vilket jag upplever vara ett stort skäl till att vissa brytit ihop framför mig.

Första gången en kvinna brast ut i tårar framför mig, under min andra insamlings dag, såg jag på henne som ett offer och kände så starkt med henne att jag på något vis försökte kliva i hennes skor och ta över hennes upplevelser till mina egna axlar. Under de tre dagar jag sedan samlade in 100 enkäter räknade jag till 8 gråtande kvinnor, vilka jag där och då även dem såg på som offer i en orättvis kultur. Efter att jag onsdagen den 25e april lät er få inblick i mitt arbete genom Snapchat (och YouTube) åkte jag hem och bröt ihop helt och hållet. Jag hade tagit in för mycket av deras olika, och ofta misära, situationer och mina egna känslor av otillräcklighet rann över. Utan tidigare erfarenhet av liknande insamlingsarbete eller över huvud taget studier likt den jag utför/utfört här var det kanske inte så konstigt, trots att jag på förhand var medveten om att jag skulle komma att motta starka berättelser. Men jag kunde inte sluta tänka på många av de kvinnor jag samtalat med men inte kunnat hjälpa.

Beatriz som blev sexuellt utnyttjad av sin man tillika pappa till hennes 3 barn i 13 år innan han lämnade henne för en annan kvinna. Mariá som efter 23 år fann mod att (för två månader sedan) skilja sig från pappan till hennes 4 barn som under deras äktenskap både psykiskt och fysiskt misshandlat henne. Angela som först efter att hennes yngste son på 13 år gråtande kom till henne och sa att han mådde dåligt över allt hans pappa sa och gjorde mot henne insåg sin egen utsatthet. Paula som varje dag arbetar 12 timmar för en daglig lön på 3 dollar och har 2 barn att ensam försörja med den knappa lönen eftersom pappan lämnat dem alla. Carmen 23 år gammal som var tillsammans med sin kille i fyra år, varav han efter deras första år ihop förändrades helt och började behandla henne illa innan han senare omkom i och med en slags gänguppgörelse.

Beatriz, Mariá, Angela, Paula och Carmen. Lika många fiktiva namn som sanna berättelser från de liv fem oberoende kvinnor levt i ett land så vackert, så härligt, så fullt av fantastiska människor och musik, med öppen stämning men också med en baksida av stora machokulturella problem, en samhällsförlamande gängverksamhet och en i vissa delar av landet påtaglig fattigdom. Trots det, är inte är någon kvinnorna offer, varenda en av dem är starka, modiga och så mycket mer än de historier de delat med sig av och har framtiden framför sig. Framtiden som jag hoppas och tror utvecklas till att ge större potential och möjlighet för såväl kvinnor som män att leva fria från landets nuvarande begränsningar.

- El Salvador | | En kommentar |

Hemma på nytt i Santa Isabel, Nicaragua

Med en miljon känslor bubblandes i magen satte jag mig i måndags på den lilla bussen som jag för ett år sedan nästan dagligen åkte fram och tillbaks med till Somoto från min värdfamilj i byn Santa Isabel. Jag var 15 minuter från att återförenas med min värdfamilj och andra kära som jag omgavs av hela förra vintern och våren. Killen som tar betalt på bussen lyfte, likt många andra passagerare, förvånat på ögonbrynen när han fick syn på mig. Jag förstod då att min nervositet inför att ingen skulle känna igen mig varit onödig. Bussen började rulla mot byn och ju närmre vi kom desto oftare blev jag tvungen att intala mig själv att andas. Landskapet, likt de små cementhusen som omringar vägen till byn var sig lik. Lukten, människorna och djuren lika så.

Två gatuhörn från mitt nicaraguanska hem klev jag av bussen med tårarna i halsen och så fort jag kom runt det första hörnet fick jag syn på två grannpojkar (Nelson och Justin) som i all världens fart sprang mot mig. De känslor som redan på bussen börjat bubbla inom mig svämmade över på en millisekund. Tårarna började forsa samtidigt som mitt leende var så stort att varken jag eller pojkarna kunde hålla oss för skratt. Grannar på vägen vinkade glatt och jag ropade oartigt ”ya vengo” till dem då jag med raska steg stegade mot mamma Mayra, brorsan Fran, syster Yuli och fyra grannar som utanför huset stod med öppna famnar och välkomnade mig. Jag var hemma igen.

Ska jag vara ärlig så har jag svårt att såhär några dagar senare minnas vad vi alla till en början sa, pratade om och gjorde. Det enda jag med säkerhet kan minnas är en salig blandning av kramar, glädjetårar och skratt innan veckans första fotbollsmatch på gården utanför huset tog fart. När mörkret sedan la sig serverade mamma Mayra sin fantastiska Gallo pinto (en blandning av ris och bönor) och friterad matbanan och resten av kvällen spenderade vi, hela familjen, samtalandes med tv:n i bakgrunden innan jag med ro somnade under mitt gamla myggnät, i min gamla säng, i mitt Nicaraguanska hem.

Jag vaknade 10 timmar senare till ljud av djuren utanför huset och mamma Mayras tortillabankande, så ut ur mitt rum och in i köket gick jag för att göra henne sällskap som alltid – försökte mig på att göra några tortillas men tydligen kunskapen kring detta verkar vara en färskvara för det gick inte alls lika bra som i fjol. Pappa Martin skrattade när Mayra serverade honom en av de jag gjort men sa sedan snällt att den i alla fall smakade gott! Jag slogs hela kvällen innan och morgonen av hur mycket jag saknat Mayra och Martins kärleksfulla humor, de skrattar ofta, högt och i samklang åt saker jag försöker säga eller göra men inte riktigt lyckas med från botten av deras hjärtan.

Då barnen/ungdomarna ändå var i skolan och på jobb tog jag morgonen till akt att promenera till grannbyn där tre av mina svenska kollegor från fjolåret bott (Pontus, Moe och Elisa). Ingen av värdfamiljerna där visste om att jag ens befann mig i landet vilket gjorde de tre familjemötena roliga på sina egna typiska vis. Elisas mamma Imelda blev nästintill arg av förvåning när hon fick synd på mig, som om jag faktiskt hade kunnat orsaka en förödande hjärtattack, innan hon sprang och omfamnade mig, länge. I kontrast brast Moes mamma Adilia ut i så mycket skratt då hon fick syn på mig att jag knappt fick en kram. Men när jag kom fram till Pontus familj, då var det jag själv som fick den största chocken då halva hushållet var rivet till grunden och det enda som fanns kvar av Pontus gamla rum var själva dörren. Hur som helst var de alla tre mötena väldigt fina och jag kan inte annat än påstå att vi alla, inklusive Anton som bodde i samma by som jag, hade sån himla tur vad gäller värdfamiljer. De är så fantastiska allihop.

Resten av dagarna spenderade jag en del tid vid de olika ”fotbollsplanerna” i både Uniles och Santa Isabel för att träffa alla barn och ungdomar vi tränade och anordnade matcher samt turneringar för. Till min stora glädje håller de alla, om en på ett mindre organiserat vis, fortfarande igång! Tjejerna och killarna i Uniles verkar fortfarande lira boll nästan dagligen plus att de berättade om matcher de spelat men också planerar att spela, smågrabbarna i Santa Isabel lirar på även dem även om matcherna de spelar är interna och tjejerna i Santa Isabel tränas av idrottsläraren på skolan inför ett eventuellt nationellt skolmästerskap likt förra året. Våra äldre grabbar i Santa Isabel har tappat några spelare och ligan de spelade i förra året har lagt ned men några nya ansikten har börjat lira i laget och de har plats i en annan liga lite längre bort så de rullar på de med! Lagen i byarna längre bort som Rodeo, Quebrada de Agua och Mancipio samt La Playa hann jag dessvärre inte med att åka till för dagarna har verkligen sprunigt iväg i all världens fart. Prioritering fick ligga på att spendera så mycket tid som möjligt med de jag saknat allra mest, och framför allt till små men värdefulla vardagliga ögonblick – som exempelvis morgonsamtalen om allt mellan himmel och jord med Mayra då vi ensamma i köket äter frukost och bankar tortillas till ljudet av tupparnas sju-kacklande.

Överöst av både kärlek och glädje lämnar jag nu mitt Nicaragua och Santa Isabel för ett litet Chickenbus-äventyr genom Honduras åter till El Salvador för tre sista veckors arbetande innan det bär av hemåt Sverige för sommaren!

Hasta luego,

Fannie

- El Salvador, - Nicaragua | | En kommentar |
Upp