Throw to the back - exakt ett år sedan jag åkte till Nicaragua!

        

Throw back ett år - då jag åkte till Nicaragua för att i 6 månader bo hos en värdfamilj på landsbygden och träna barn och ungdomar i fotboll. Har samlat en bunt inlägg från tiden där - som känns speciella och på ett eller annat vis ringar in hur jag upplevde Nicaragua:

17 januari – Ett inlägg med bilder och beskrivningar från hur jag bodde: bortskämd med kärlek och skratt - i kontrast till den materiella standarden som varken innebar rinnande vatten, internet eller ”inomhus”-golv. 

25 februari - Ett av mina absoluta favoritinlägg – om längtan efter att kunna kommunicera bättre på spanska. 

8 mars, Internationella kvinnodagen - Ett inlägg som jag och min fantastiska vän och "kollega" Elisa skrev angående att vara kvinna i Nicaragua.

18 mars - Ett inlägg som påminner mig om hur mycket den enkla vardagen där lärde mig. Som exempelvis att transportera vattenfyllda 20liters dunkar på huvudet, tvätta för hand, mjölka kossor och göra tortillas.

2 april - Ett fotbollsrelaterat inlägg med ett stycke reflekterande över normer kopplade till den rådande macho-kulturen där, som de små killarna vi tränade där på sätt och vis tvingas växa in i och axla. Inlägget i sig är inte särskilt välskrivet men jag tycker ändå att det är viktigt då det lyfter något som jag anser vara ett av de största problemen med kulturen i Nicaragua.

16 maj - Viktiga reflektioner kring hur det är att komma som ny till ett främmande land. Ett starkt inlägg som det ligger mycket tid och tankar bakom. Kort sammanfattat så tar jag i inlägget upp hur jag välkomnades med öppna armar trots att jag var annorlunda och skilde mig i mångt och mycket från den inhemska befolkningen. Hur jag dagligen bjöds in till intressanta konversationer och kulturella utbyten eftersom Nicaraguaner ivrigt ville informera, inkludera och interagera mig in i deras samhälle. Jag lekte med tanken om hur det skulle vara ifall jag kom till Nicaragua utan att själv ha valt det och om människorna där inte var välkomnande mot mig vilket ledde mig till min slutsats om att vi svenskar har mycket att lära av Nicaraguaner. Syftet med inlägget var att uppmuntra svenskar över lag till att öppna upp för fler vardagliga kulturella utbyten. 

1 maj - En liten hyllning till min fantastiska värdmamma Mayra och andra lika starka och outtröttliga kvinnor på den Nicaraguanska landsbygden.

4 maj - "Skulle Nicaragua fyllas av singlar om det objektifierande catcallandet dog ut?" En frågeställning rörande machokulturen och ett försök till att beskriva vad en som kvinna till vardags utsätts för i Nicaragua.

På väg hem, den 2 juni, knöt jag ihop säcken genom att i ett extremt långt inlägg sätta punkt för min tid i Nicaragua genom följande stycke:

”Summan av kardemumman
Livet alltså. Vilken grej. Och Nicaragua alltså. Vilket land. Jag har skrattat, gråtit, lärt mig spanska, spelat/tränat fotboll, ätit ris och bönor varje dag, levt under extremt enkla förhållanden och lärt mig så mycket saker jag utan denna resa aldrig skulle komma i närheten av att lära mig. Är så tacksam över allt även om det inte varit enkelt. Många gånger och många dagar har jag önskat att jag befann mig i Sverige för länge sedan. Samtidigt som jag aldrig skulle göra denna resa ogjord. Vad jag tar med mig hem till Sverige är ovärderligt.”

Och precis så känner jag fortfarande. Är så tacksam för allt 2017 och Nicaragua har givit mig, men ser också fram emot 2018 nu då jag i mars kommer återvända till Centralamerika, närmare bestämt till El Salvador - bara 10 timmar bort med buss från mitt Nicaraguanska hem vilket betyder att jag äntligen kommer kunna hälsa på alla nära och kära där! Men mer om det då - Nos vemos! 

 
- Nicaragua | |
Upp