Igår, lördag, samlade vi för tredje lördagen i rad ihop alla småkillar (10-13 åringar ungefär) i Santa Isabel och Uniles för att spela match! Jag och Anton tog med 17 lejon, som vi nu kallar dem, från Santa Isabel till Uniles och möttes där av Uniles största spelartrupp sedan vi börjat med dessa lördagsmatcher. Även fast våra grabbar var lika många och trots att vi sedan tidigare vunnit med 6-0 och 4-3 blev våra spelare minst sagt nerviga av att se de nya, till synes något längre och större, nyförvärven i Uniles. Men efter många utfrågningar om hur gamla var och en av de nya spelarna var kunde Pontus tillslut blåsa igång matchen som dagen till ära blev en 2 gånger 30 minuters lång nio-manna match! Kul eftersom alla grabbar då fick mycket speltid.
1-0, kom tidigt av en av mina personliga favoritspelare, Alexander. Han är 13 år och har utifrån vad jag upplevt mycket respekt av andra yngre men också jämngamla spelare. Han utstrålar en viss cool-het och den i samspel med hans svordomsvokabulär gör att han sällan ifrågasätts av de andra spelarna. Men samtidigt som han är den där coola, stenhårda och något aggressiva grabben så har jag sedan tidigt inte riktigt känt att han utstrålar den person han egentligen är. För bakom hans tuffa min döljer sig ofta ett stort leende och bakom hans många svordomar finns något ödmjukt. Något som brukar komma fram så fort jag får pratat med honom på tu man hand, på väg hem från någon träning eller om jag möter honom på gatan under dagen. Jag önskar bara att dessa tillfällen kunde bli fler och oftare utspela sig framför resten av laget. Men fan, dessa macho-normer som finns tvingar inte bara på Alexander, utan också så många fler små grabbar i laget, en slags tuffhet de egentligen inte alls klär i. De fostras i ett tufft klimat och tillslut kommer det resultera i att varenda en liten grabb växer in i de förutbestämda normerna som klär dem så illa idag och leva upp till dem på riktigt. Om inte något eller någon lyckas fånga upp dem. Men hur? Jag vet inte. Lyssna. Stötta. Tro på dem? Jag tror på Alexander i alla fall. Och jag hoppas att fotbollen möjligtvis skulle kunna komma att bli hans räddning. För kanske kan drömmen om att bli fotbollsproffs segra över drömmen att ses som coolast i byn.
Här har vi honom, Alexander!
Well. 2-0 kom tätt inpå vårt första mål. Bra utnyttjat av grabbarna – när motståndarna gick med huvudena nedböjda var nämligen 13åriga Luis framme vid mål och tryckte in bollen efter ett snyggt förarbete av Delbin som jag förmodligen skulle säga är en av de största talangerna vi har i Santa Isabel. Liten men tuff, bra attityd och teknik som lyckas skicka var och en motståndare till korvkiosken flera gånger per match.
Strax innan halvlek vet jag inte riktigt vad som hände, men Uniles lyckades reducera till 2-1. Grabbarna blev helt ifrån sig och trots att vi ledde blev de fly förbannade. Jag och Anton tittade förvirrat på varandra i halvlek när grabbarna uttryckte sig som om de precis förlorat en världscups-final. Fyra av grabbarna hade så dålig attityd att de inte fick spela mer, så får se hur vida de kommer dyka upp på fler träningar hädanefter eller ej. Dessa killar brukar kunna slänga ur sig att de minsann inte kommer spela mer den ena träningen, bara för att de inte hamnat i det lag de vill vid lagindelning men sedan trots allt dyka upp på nästa träning. Tröttsamt är det och trots att vi försöker sätta ner fötterna mot dem så är grabbarna extremt svåra att ha och göra med utifrån denna aspekt och vi lyckas helt enkelt inte alltid vara de vuxna förebilder och ledare vi ibland önskar att vi kunde vara. Det är tufft.
Hur som helst, andra halvlek spelades och Uniles försökte desperat vända spelet, som våra Santa Isabel grabbar förde på deras halvplan, vilket resulterade i att Pontus fick blåsa en hel del frisparkar till vår fördel. Alexander tryckte in ännu ett mål, denna gång med huvudet och lyckan var total! De sura minerna suddades bort och matchen slutade således med 3-1.
20 minuter tog det sedan för oss att få ihop våra båda lag för att tacka varandra och domaren innan vi kunde spatsera hem med våra grabbar igen!
Trots att grabbarna är högljudda, jobbiga, aggressiva och extremt dåliga förlorare (trots att de inte ens förlorar) – så är dem goa som fasen alltså. Tycker verkligen om dem så himla mycket även om jag nästan sliter av mig håret tack vare dem ibland. Jag hoppas bara att vi kan få lite mer ply på dem.
Kommentera