Jag är den enda västerlänningen som stiger på planet från New Delhi till Trivandrum. Planet lyfter oerhört ostabilt, sitsarna skakar och det känns som att vi kommer störta vilken sekund som helst. Mannen som sitter till vänster om mig möter min rädda blick och säger något nervöst om att det inte var den bästa starten på flygningen men att det ju brukar vara så ibland...
Vi landar fyra timmar senare i Cochin då en stor del passagerare skulle av och bytas ut mot nya. På stiger en del kvinnor, vilket det från New Delhi och hit varit stor brist på. Guld glimmar från öron, näsor och handleder och mellan ögonbrynen finns i nästan alla fall en röd eller svart nogrannt placerad prick. De flesta tar selfies och det var svårt att inte lägga märke till att kvinnan bredvid mig försökte få in mig på ett hörn lite diskret. Jag fnissar tyst för mig själv och försöker fokusera på just det och vilka andra saker runt om kring mig som helst. Allt annat än tankarna som studsar tillbaks på den föregående mardrömsstarten med planet som jag fortfarande sitter på och alltså ska lyfta med igen..
Till min lättnad gick det denna gång desto bättre och nu är jag bara en landning och en kort taxiresa från min slutdestination, Varkala, efter närmre ett dygns resande. Det pirrar till lite i magen och jag inser att det är en helt främmande värld där utanför flygplansfönstrena som jag snart ska få möta och interagera med. Kan knappt bärga mig. Är så nyfiken inför allt som ligger framför mig denna månad. Yoga, kultur, surf, indisk mat, färskt kokosnötsvatten och så vidare, och så vidare...
Kommentera