Machokultur, gängverksamhet och fattigdom

Nu är jag tillbaks i El Salvador och ska försöka ta vara på mina sista få veckor här på bästa sätt, jag har mycket dataarbete framför mig då jag är klar med själva enkätinsamlandet och vad jag verkligen ser fram emot är att se ifall jag genom mitt datamaterial nu kan finna någon slags korrelation mellan kvinnors arbetsmarknadssituation (och/eller monetära kapacitet) och deras utsatthet för våld i nära relationer – och hur korrelationen i så fall ter sig (pos./neg.).

Innan jag åkte till Nicaragua på semester hade jag kommit upp i lite mer än 300 insamlade enkäter. Till en början gick jag ut och samlade in ett snitt på 15-20 enkäter per dag men när jag kände mig desto mer bekväm i att gå fram till kvinnor för att ställa mina frågor hade jag under en tredagars period samlat in 100 enkäter. Just de tre dagarna tog dock hårt på mig rent psykiskt. På alldeles för kort tid tog jag emot för många tuffa livsberättelser. Både vad gäller kvinnors arbetsmarknadssituation och utsatthet för våld i nära relationer.

Trots att jag hela tiden var väldigt noga med att inte pressa en enda kvinna till att gällande våld i nära relationer berätta om eller svara på annat än just ifall de någonsin varit utsatta eller inte och ifall ja, hur länge sedan det skedde senast, så slutade samtalen kring ämnet sällan där. Ofta började vi samtala om hur själva machokulturen ter sig i landet och hur den påverkat kvinnan i fråga utifrån olika aspekter men också hur kulturen i sig själv hämmar samhället i stort. I många fall uttrycks stor ilska och frustration över såväl machokultur, gängverksamhet som fattigdom.

Bland de få kvinnor med erhållen universitetsutbildning hamnade ibland samtalen i generella diskussioner kring huruvida en arbetande kvinna utmanar maktrelationen i hemmet och hur det då skulle kunna tänkas resultera i ökat våld. Allt oftare var dock samtalen mer känslosamma än teoretiskt spekulativa. Inte helt ovanligt infann sig sken av hopplöshet och acceptans i såväl kroppsspråk som ord, framförallt hos de utsatta kvinnor som berättade att de – av ekonomiska, sociala eller andra personliga skäl – fortfarande bor tillsammans med den man som utsätter dem för våld av olika slag. En del kvinnor brast i gråt då de berättade om upplevelser så fruktansvärda att jag inte kunde förstå hur de fortfarande klarade av att sitta eller stå rakryggade framför mig. De är så starka och modiga, men många av dem verkar inte ha någon i sin närhet att vända sig till och samtala med om sin tidigare eller pågående utsatthet vilket jag upplever vara ett stort skäl till att vissa brytit ihop framför mig.

Första gången en kvinna brast ut i tårar framför mig, under min andra insamlings dag, såg jag på henne som ett offer och kände så starkt med henne att jag på något vis försökte kliva i hennes skor och ta över hennes upplevelser till mina egna axlar. Under de tre dagar jag sedan samlade in 100 enkäter räknade jag till 8 gråtande kvinnor, vilka jag där och då även dem såg på som offer i en orättvis kultur. Efter att jag onsdagen den 25e april lät er få inblick i mitt arbete genom Snapchat (och YouTube) åkte jag hem och bröt ihop helt och hållet. Jag hade tagit in för mycket av deras olika, och ofta misära, situationer och mina egna känslor av otillräcklighet rann över. Utan tidigare erfarenhet av liknande insamlingsarbete eller över huvud taget studier likt den jag utför/utfört här var det kanske inte så konstigt, trots att jag på förhand var medveten om att jag skulle komma att motta starka berättelser. Men jag kunde inte sluta tänka på många av de kvinnor jag samtalat med men inte kunnat hjälpa.

Beatriz som blev sexuellt utnyttjad av sin man tillika pappa till hennes 3 barn i 13 år innan han lämnade henne för en annan kvinna. Mariá som efter 23 år fann mod att (för två månader sedan) skilja sig från pappan till hennes 4 barn som under deras äktenskap både psykiskt och fysiskt misshandlat henne. Angela som först efter att hennes yngste son på 13 år gråtande kom till henne och sa att han mådde dåligt över allt hans pappa sa och gjorde mot henne insåg sin egen utsatthet. Paula som varje dag arbetar 12 timmar för en daglig lön på 3 dollar och har 2 barn att ensam försörja med den knappa lönen eftersom pappan lämnat dem alla. Carmen 23 år gammal som var tillsammans med sin kille i fyra år, varav han efter deras första år ihop förändrades helt och började behandla henne illa innan han senare omkom i och med en slags gänguppgörelse.

Beatriz, Mariá, Angela, Paula och Carmen. Lika många fiktiva namn som sanna berättelser från de liv fem oberoende kvinnor levt i ett land så vackert, så härligt, så fullt av fantastiska människor och musik, med öppen stämning men också med en baksida av stora machokulturella problem, en samhällsförlamande gängverksamhet och en i vissa delar av landet påtaglig fattigdom. Trots det, är inte är någon kvinnorna offer, varenda en av dem är starka, modiga och så mycket mer än de historier de delat med sig av och har framtiden framför sig. Framtiden som jag hoppas och tror utvecklas till att ge större potential och möjlighet för såväl kvinnor som män att leva fria från landets nuvarande begränsningar.

- El Salvador | |
#1 - - Pontus J.:

Oj, vilken verklighet. Grymt jobb, i dubbel bemärkelse, superintressant att läsa.

Upp