Halvvägs hem

Hejsan allihopa! Sitter för tillfället på ett fik på Doha Airport med laptopen framför mig, bläddrar igenom alla hundratals bilder jag knäppt under de två veckor som gått. Jag reser hem till Sverige med blandade känslor. Samtidigt som jag längtar hem till min familj och mina vänner så saknar jag redan alla de nya människor jag lärt känna under resan.
 
Längtar efter: 
Jag längtar efter en pizza, efter att spela fotboll på en konstgräsplan, efter att inte behöva trängas i en tio-sätes-buss med tjugo andra människor i, efter att kunna duscha varmt, efter att slippa klia hål på kroppen bara för att myggorna älskar mitt blod och efter att diskret kunna flyta omkring genom folkmassorna där hemma utan att halva samhället pekar på en och skriker Mozungo, Mozungo!! (viting)
 
Saknar reda:
Jag saknar barnens oförstörda leenden, oförstörda blickar och värmande kramar. Jag saknar familjen. Lilla prinsessans energi, mamma Kates och mina djupa samtal och matlagande, pappa Pauls humor och morbror Kennedys och mina springturer kl sex på morgonen innan solen hunnit gå upp. Jag saknar att se barnen springa runt på fotbollsplanen i flera timmar utan att bli trötta eller ens be om en droppe vatten, att få deras totala uppmärksamhet och se hur gärna de vill lära sig och ta in vart enda litet ord man ger som instruktion till olika övningar. Sen saknar jag charmen i att mitt i fotbollsträningen behöva avbryta övningen för att 50 kor ska passera rakt över planen eller för att några getter sakta går över konerna mot någon liten gräsplätt. Saknar att gå runt på gatorna med öppen mun och ögon stora som fotbollar bara för att man aldrig sett något liknande och saknar att få en nyplockad mango uppskalad för två kronor påväg hem från en fotbollsträning. 
 
Jag rekomenderar starkt alla er till att göra en liknande resa! Även om ni nu läst min blogg och följt min resa på distans så finns det ingenting jag kan skriva eller visa genom att ladda upp någon bild för att ni ska kunna förstå hur saker och ting fungerar där nere, hur kulturen är, hur människorna är och så vidare. Jag hoppas verkligen att jag inspirerat någon till att åtminstonde fundera på att åka till Kenya eller något liknande land - och då även som volontär, för att kunna uppleva och påverka på samma gång.
 
Volontärarbete Kenya | | 2 kommentarer |

Trafiken = djungeln

När man åkte till och från byn där vi höll i träningar för barnen transporterades man inte precis som i Sverige. Bussarna som kallas "Motatus" finns det mängder av och de alla har tio säten och ser typ ut som minibussar. Det finns knappt några busshållplatser så man står helt enkelt på väggrenen och vinkar in den "motatun" man vill åka med. För knappa tjugo kronor kunde vi åka till och från byn som låg en timma från boendet varje dag, och fastän bussen bara hade tio säten fick man oftast trängas med 15-20 andra personer. Rätt mycket svettdoft fick man andas in på köpet, bara det liksom! Sen att dom kör som dårar och att man typ riskerar livet varje gång man sätter sig i dem är en annan sak.
 
Har faktiskt helt glömt bort att berätta om en krock-incident som hände när jag och Malin var påväg till träningen i veckan. Busschaufförren skulle åka ut från ett ställe och hade två vägval!
1. Att åka en kortare enkelriktad väg (eller jag vet inte om den var enkelriktad, men den var på något sätt förbjuden att svänga in på)
2. Att ta en längre "vanlig" väg.
Självklart svängde chauffören till den förbjudna, korta, vägen för att spara både tid och bensin! Men när vi kom runt hörnet möttes vi av en polisbil.. det var verkligen till chaufförens fasa! Han fick sån panik så han snabbt som tusan la in backen och körde rakt på motatun bakom. Alltså, blev det en krock. Vilket gav chauffören ännu mer panik! Så han, och konduktören öppnade vardera bildörr och sprang från motatun så fort de bara kunde för att slippa all böter de visste att de skulle få!! haha. Vi höll på att dö av garv mitt i all förvirran. Vad hade nyss hänt egentligen?
Skrattandes och bestulna på fem kronor var hoppade vi ut från vår krockade motatu för att leta reda på en ny!
 
Här är förövrigt en bild på mig och Malin från igår.. vi hittade Kates huvudsmycken och provade dem på! Kan ju säga att Kate passade bättre i dem än vad vi gjorde.
 
 
Den grekiska gudinnan hittar ni till vänster i bilden och brevid henne står hennes kära hippie vän! 
Allmänt | | Kommentera |

Kwa heri Kenya

Sitter just nu på flygplatsen i Nairobi och allt känns som en dröm. En dröm jag inte vill vakna upp ur än, en dröm jag inte vill ska ta slut. 14 dagar har gått så fort, alldeles för fort. Och jag längtar redan tills nästa gång jag flyger hit, för hit kommer jag komma igen. Jag vet inte när, men jag kommer komma tillbaks någon gång. Jag har lärt känna underbara människor och jag är så tacksam över allt jag fått se och upplevt.

Snart är hela resan ett minne, ett minne jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. När jag mellanlandar i Quatar om ca 7 timmar uppdaterar jag mer här men nu har jag ett flyg att passa. Hejsvejs :)

Volontärarbete Kenya | | Kommentera |
Upp