fannieelveljung.blogg.se

Hejsan allihopa! Sitter för tillfället på ett fik på Doha Airport med laptopen framför mig, bläddrar igenom alla hundratals bilder jag knäppt under de två veckor som gått. Jag reser hem till Sverige med blandade känslor. Samtidigt som jag längtar hem till min familj och mina vänner så saknar jag redan alla de nya människor jag lärt känna under resan.

 

Längtar efter: 

Jag längtar efter en pizza, efter att spela fotboll på en konstgräsplan, efter att inte behöva trängas i en tio-sätes-buss med tjugo andra människor i, efter att kunna duscha varmt, efter att slippa klia hål på kroppen bara för att myggorna älskar mitt blod och efter att diskret kunna flyta omkring genom folkmassorna där hemma utan att halva samhället pekar på en och skriker Mozungo, Mozungo!! (viting)

 

Saknar reda:

Jag saknar barnens oförstörda leenden, oförstörda blickar och värmande kramar. Jag saknar familjen. Lilla prinsessans energi, mamma Kates och mina djupa samtal och matlagande, pappa Pauls humor och morbror Kennedys och mina springturer kl sex på morgonen innan solen hunnit gå upp. Jag saknar att se barnen springa runt på fotbollsplanen i flera timmar utan att bli trötta eller ens be om en droppe vatten, att få deras totala uppmärksamhet och se hur gärna de vill lära sig och ta in vart enda litet ord man ger som instruktion till olika övningar. Sen saknar jag charmen i att mitt i fotbollsträningen behöva avbryta övningen för att 50 kor ska passera rakt över planen eller för att några getter sakta går över konerna mot någon liten gräsplätt. Saknar att gå runt på gatorna med öppen mun och ögon stora som fotbollar bara för att man aldrig sett något liknande och saknar att få en nyplockad mango uppskalad för två kronor påväg hem från en fotbollsträning. 

 

Jag rekomenderar starkt alla er till att göra en liknande resa! Även om ni nu läst min blogg och följt min resa på distans så finns det ingenting jag kan skriva eller visa genom att ladda upp någon bild för att ni ska kunna förstå hur saker och ting fungerar där nere, hur kulturen är, hur människorna är och så vidare. Jag hoppas verkligen att jag inspirerat någon till att åtminstonde fundera på att åka till Kenya eller något liknande land - och då även som volontär, för att kunna uppleva och påverka på samma gång.