Jag sitter på bussen påväg hem till Santa Isabel efter att ha spenderat några dagar på naturreservatet Laguna de Apoyo tillsammans med de andra praktikanterna och våra två organisatörer från Vänskapsförbundet Sverige Nicaragua, VFSN. Med fönstret halvöppet slår vinden friskt mot mitt ansikte i takt med Shakiras låt "chantaje". Den ena försäljaren efter den andra knör sig smidigt mellan passagerare som står och tränger i gången mellan sätena för att sälja kakor, kyckling, godis och läsk. Vid ett stopp kliver dessutom en man på för att predika, skrikande. Allt i vanlig Nica-chickenbuss-anda. Bland allt ljud, alla människor och all svett lyckas jag på något vis zoona ut. Jag känner mig utvilad, fylld av ny energi och jag längtar efter att komma hem till byn. Det var 6 dagar sedan jag åkte från min värdfamilj och lika många dagar sedan jag pratade spanska en hel dag samt gick till sängs helt slut redan vid 20-tiden. Det är först när jag kommer ifrån vardagen i byarna som jag tillåts reflektera över livet där. Det är då jag förstår hur mycket energi som går åt var dag för att jag inte pratar flytande spanska (än). Koncentrationen som ständigt måste vara påkopplad för att förstå sig på allt och hänga med i svängarna.
Det ligger å ena sidan så mycket vackert i att hela tiden omges av diverse olika människor som knappast drar sig för att samtala och är nyfikna på att lära känna en bättre. Det är roligt, intressant och jag lär mig nya saker vid varje unikt samtal, men å andra sidan lyckas jag av samma anledning aldrig riktigt slappna av. Kanske mest för att spanskan fortfarande är utmanande. Tankekraften som krävs för att formulera enstaka meningar är påtaglig. Men trots att vardagen drar mycket energi så berikas jag också av så mycket varje dag. Jag får allt som alltid tillbaks mer än jag själv lyckas ge. Så många skratt, så mycket kärlek. Särskilt nu när jag lärt känna så många människor i byn och även i Somoto. Idag känner jag mig mer som en del av samhället. Mer som en Nicaraguan. Särskilt de gånger jag promenerar längs huvudgatan i byn med en hink vatten på huvudet, eller när jag på väg hem från fotbollsträningar kommer på mig själv med att jag inte bara ha stannat upp för att prata med någon enstaka kompis eller granne utan flera. Dock påminns jag ofta om att jag är annorlunda. Skillnaderna i värderingar och sätt att vara på är fortfarande stora, min hy är trots mitt ivriga solande fortfarande blekare är den typiskt gyllenbruna Nicaraguanska hyn och allt som oftast tvingas jag be människor upprepa vad de precis sagt till mig. Och detta väcker längtan i mig. Längtan efter att kunna prata ännu bättre spanska för att kunna knyta starkare vänskapsband med fler, och längtan efter att förstå sig bättre på hur en ska bete sig i vardagliga situationer för att göra skillnaderna oss emellan så små som det bara går. För jag har med mina två månader här nu verkligen insett att ju mer och bättre jag lyckas möta människor på deras plan desto roligare och framförallt intressantare blir samtalen, och det kulturella utbytet i sig.
Solen börjar så smått dra sig ned bakom bergen. Bergen som överallt här i Nicaragua slingrar sig vackert mellan varje enskild stad och by. Solnedgången från bussfönstret är vacker men jag föredrar solnedgången vid fotbollsplanen hemma i Santa Isabel. Imorgon får jag uppleva en ny sådan, tillsammans med grabbarna i killlaget. Äntligen!
Kommentera