”Hur ser en vanlig dag ut egentligen?” Det är förmodligen den vanligaste frågan jag får av er nära och kära där hemma. Och ja, det undrar jag med ibland. Det är inte många dagar som ser likadana ut, för har olika träningar med olika lag i olika byar varje dag. Så jag tänker att jag istället gör ett försök i att sammanfatta en hel vecka istället, för att ge er och mig själv lite mer klarhet över hur min vardag ser ut här just nu. I mars månad, halvvägs in i praktiktiden.
I söndags vaknade jag vid 6 för att gå ut och ta en löprunda där jag också drog upp en sträckning i låret, så lite bittert kom jag hem utan att ha fått den start på dagen som jag önskat. Hur som helst så åt jag frukost innan det haltandes bar av till fotbollsplanen tillsammans med Anton (som bor ca 100 meter från mig). Vi höll i en fotbollsträning för 10 barn, med några enkla övningar och sedan mycket spel. Under spelet stod jag och Anton vid sidan av planen och pratade lite om de olika karaktärerna i laget, varav vi främst pratade om tre killar vi gärna vill fånga upp bättre på grund av att de ofta tappar humöret och är rätt aggressiva. Två minuter senare började två av dem slåss… typiskt!
Efter träningen promenerade jag trots mitt något onda lår in till Somoto, den närmsta staden, som ligger ca 5 kilometer från byn Santa Isabel där jag bor. Med musik i öronen promenerar jag ofta denna väg och brukar i vanlig ordning inte stöta på några konstigheter utöver visslingar och cat-calls från män, men denna dag möttes jag av något jag tidigare inte stött på. Det var nämligen en kille på ca 16-18 år som stannade sin cykel ungefär 20 meter framför mig för att dra ned gylfen. Jag tänkte irriterat att han var äcklig som skulle ställa sig och kissa mitt på gatan framför mig. MEN, mot förmodan började han inte kissa utan desto närmre jag kom, desto klarare blev min syn av att han står där och runkar! Han drog alltså en tralla mitt på gatan, rakt framför mig, kl.11 på morgonen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, tänkte att jag skulle säga ”vad fan håller du på med” men orden kom liksom inte till mig – och då verkligen inte på spanska heller. Så i försök att kolla bort åt andra hållet, särskilt precis då jag passerade honom gick jag på och det var först när jag kom förbi honom som jag faktiskt förstod vad som precis hänt. Usch. Någon enstaka minut senare möts jag av ett gäng vägarbetare som visslar och säger ”baby”. Allt i vanlig ordning.
Jag var inne i Somoto för att använda wi-fi uppkopplingen där en kort stund bara, sedan åkte jag hem igen för att äta lunch och umgås lite med familjen innan vår eftermiddagsträning med tjejlaget. Dit kom 6 tjejer, och många av barnen som vi tränade tidigare på morgonen var även där och hängde runt om planen. Så efter att vi tränat tjejerna startade vi igång en spontanträning med barnen tills solen gick ner. De två killarna som slagits på morgonträningen verkade ha skakat av sig bråket så jag tänkte att jag lika gärna också kunde skaka av mig blottnings-incidenten jag tidigare råkat ut för. Kom hem och fick äntligen duschat av mig all svett och sand från dagen, fick kvällsmat och pratade lite med familjen men gick sedan och la mig helt slut vid 20.30.
I måndags åkte jag in till Somoto tidigt för att boka in mig på diverse olika hostel i Guatemala eftersom jag ska dit på en tvåveckors semester i början av april. Sedan hade vi fem svenska tränare/praktikanter ett möte för att planera veckans träningar och aktiviteter. Efter mötet åkte jag med buss till Ocotal som ligger en timma bort ungefär, just för att de har ett busskontor som säljer biljetter till Guatemala. Så jag köpte mina bussbiljetter där och tog sedan samma buss hem. Jag kom på bussen sist för att jag hoppade på från gatan och hamnade således längst fram, nära chauffören och hans två arbetare som tar betalt på bussen. Började prata med de alla tre, och insåg hur bra det går med spanskan just nu. Efter en timmes flytande konversation om allt mellan himmel och jord, från Thomas Brolin till tv-serier i Nicaragua så anlände vi Somoto igen och inte ens behövde jag betala för resan eftersom de då ansåg mig ha blivit deras ”amiga”! Bra grej det där med att kunna spanska och vara social ibland helt enkelt.
Efter denna lilla tur fram och tillbaks till Ocotal så var jag tvungen att skynda mig hem till Santa Isabel för att träna de äldre killarna tillsammans med Anton. Det blev en del dopp-boll som de verkligen älskar, lite passningsspel och vanligt spel innan solen gick ner och jag promenerade hem till familjen för kvällsmat och tv-mys.
I tisdags ringde klockan 5.30 för att jag lovat mina systrar här att följa med dem till brunnen för att hämta hinkar med vatten. Det är en allmän brunn som alla familjer i byn använder. Varje familj får hämta 5 stora hinkar med vatten två dagar i veckan, med undantag för vissa familjer – som min exempelvis, som har mig boende hos sig och således får hämta 10 stora hinkar med vatten två dagar i veckan (mot en liten slant). Där satt vi dock och köade till brunnen, mycket längre än jag räknat med. Klockan 7.15, alltså nästan två timmar senare hade det fortfarande inte blivit vår tur och jag var tvungen att gå hem utan att ha hjälpt till... För klockan åtta skulle jag, Anton och Pontus mötas inne i Somoto för att åka till en, för oss, ny by - vid namn La Playa för att hålla i en fotbollsträning för tjejerna där! Vi tog en taxi dit och kom fram till planen, osäkra på om det skulle dyka upp några tjejer alls. En vet liksom aldrig säkert här i Nicaragua om informationen når fram eller inte, och detta var väldigt spontant planerat dessutom. Några grabbar fick syn på oss så vi började latja lite med dem i väntan på tjejerna. Och efter en timmas väntan hade vi faktiskt 8 taggade tjejer på plats! Vi körde lite stafetter med inslag av ”finsk fylla”, ”skottkärran” och ”spindeln” som resulterade i många hjärtliga skratt. Egentligen hade vi bara tänkt träna tjejerna men det var fortfarande många killar runt om kring planen så Pontus tog hand om dem på andra halvan medan jag och Anton fortsatte köra på med tjejerna. Avslutade gjorde vi med spel och blev faktiskt väldigt förvånade över kvaliteten. De var riktigt duktiga och imponerat bjöd vi in dem till vår kommande tjejturnering 26 mars. Så kul att ha besökt ännu en by och på sätt och vis startat upp någonting nytt där! Oklart ännu hur ofta vi får möjlighet att åka dit men med tanke på hur lyckat det blev hoppas jag att det blir snart igen och ofta.
Tjejerna i La Playa, ni ser ju själva hur kul vi hade!
I onsdags morse hade jag ensam hand om träningen med barnen i byn och till min förvåning men också glädje var där hela 10 killar i tid klockan 8 på morgonen, och sammanlagt droppade det även in 8 till under träningens gång! Alltså 18 barn sammanlagt, vilket ju var himla roligt! Själv var jag dock tvungen att lämna dem ensamma med en boll för att gå därifrån vid 9. Detta för att hinna till nästa träning i Rodeo, en annan by som ligger ca 45 minuters promenad uppåt bergen. Väl framme i Rodeo möttes jag av Elisa och vi skulle för första gången försöka ha en träning för barn i denna by. Dock visste inte fler än två små killar i 12års åldern om detta, så vi fick nöta teknik med dem två själva helt enkelt! Bättre det än en träning utan några alls i alla fall. Efter det var det dags för tjejlaget i Rodeo och sammanlagt hade vi åtta tjejer på plats, det blev en bra träning trots att solen stekte på som bara den. Säkert var det uppåt eller över 30 grader. Svettiga, trots att vi själva inte spelat fotboll promenerade jag och Elisa tillsammans nedför bergen och hem till våra respektive byar och familjer! Klockan var runt ett när jag kom hem men det kändes redan som att klockan var nära läggdags efter morgonens alla aktiviteter. Nelson kom dock förbi och jag kunde inte tacka nej till lite lek, vi körde lite passningsövningar ihop jag och han innan jag duschade och städade mitt rum – behövligt nog. På kvällen var det träning för de äldre killarna och därefter kom Elisa hit för att äta kvällsmat och sova över!
Jag och några tjejer från Rodeo!
Imorgon vankas det äntligen match för våra barn från Santa Isabel mot Uniles (alltså de barnlaget som Elisa, Pontus och Moe har hand om). Så jag och Anton har samling klockan 8 med våra barn här för att tillsammans promenera med alla till Uniles där matchen ska spelas! Det är den första matchen vi ordnar för barnen så det ska bli riktigt spännande att se hur det går. Senare vid två ska jag och någon mer av tränarna upp i bergen igen, till Rodeo, för att ha träningar med tjejerna och barnen där. Och på eftermiddagen, vid fem vankas det träning hemma i Santa Isabel för de äldre killarna.
Och på söndag smäller det! Vi har anmält våra äldre killar här i Santa Isabel till en Liga som hålls i byn för ”killar/herrar” och på söndag rullar äntligen denna liga igång!! Har ingen aning om vad vi väntar oss för motståndare, ingen aning om vilken tid vi ska spela eller hur ligan egentligen anordnas så jag är riktigt förväntansfull inför detta! Denna förväntansfullhet får knyta ihop denna vecko-säcken och jag hoppas att ni som undrat, fått ett större humm om vad jag faktiskt gör om dagarna här – även om nästa vecka förhoppningsvis ser lite annorlunda ut från denna – utan slagsmål, lårskada och äcklig blottning. Men vi får väl se!
Till dess, hoppas jag att du som fortfarande läser får en härlig helg!
Nos vemos /Nica-wife Fannie
Kommentera