Något jag under semestern i både Guatemala och El Salvador sluppit undan (relativt bra) är visslingar, catcallande och andra rop från män på gatan. Dessa objektifierande handlingar som jag strax innan semestern var så van vid att jag helt slutat bry mig om. Inte på grund av acceptans även om det må låta som det, utan på grund av att jag helt enkelt inte orkade bry mig längre.
Nu när jag återigen, sedan 2 veckor, bor på landsbygden i Nicaragua har jag dock börjat irritera mig extremt mycket på dessa objektifierande handlingar och börjat reflektera mer över varför de nicaraguanska männen tillåts vissla och objektifiera oss kvinnor som lever här på ett så omfattande vis.
För inte så länge sedan diskuterade jag tillsammans med min värdfamiljs kvinnliga medlemmar, mamma Mayra och systrarna Yuleydi(19 år) och Nayeli(14 år) om just machokulturen. Hur den uttrycker sig här, hur den påverkar dem i vardagen och hur de känner inför den. Paradoxalt nog finner jag både frustration och acceptans i deras sett att se på den rådande machokulturen.
De tycker inte att det är okej att enbart kvinnorna städar huset och lagar all mat. Frustrerat suckar dem och säger att det är fel att män och kvinnors uppgifter i (och utanför) hemmen är så traditionellt könsuppdelade. Men, ändå stiger dem alla tre var dag upp en om inte två timmar före pappan och de två sönerna i familjen för att bland annat städa, diska, tvätta, göra tortillas och laga frukost. Frustration tankemässigt men acceptans i och med handlandet.
Jag med min bakgrund och i min situation känner enbart det förstnämnda. Men vem är jag att säga åt dem att sluta släpa med sig tunga säckar till närmsta å (15 km bort) för att tvätta alla smutsiga kläder som inte bara dem själva haft på sig utan också pappan och bröderna? Borde jag själv säga åt bröderna att börja laga kvällsmat till familjen och mig själv (- och således riskera att bli serverad bränt ris och överkokta bönor resten av min tid här)? Och ska jag dessutom utanför hemmet börja lägga energi på att vända mig om och skrika "sluta" till alla män som visslar på mig på gatan? Jag vet inte.
Mamma Mayra argumenterar för att skydda den kultur hon växt upp i och framför allt för att skydda sina söner genom att säga att även killar har rätt att laga mat men att dem helt enkelt inte vill göra det, och därför slipper. Och det är tyvärr här jag tror en stor del av käppen i hjulet sitter. Rätten som inte är delad. För de två systrarna vill inte heller laga mat, egentligen. Men männen besitter helt enkelt alla rättigheter och kvinnorna finner sig dagligen i vilka rättigheter deras omgivande män väljer att ta ut. Männen har alltså rätt att objektifiera kvinnorna och de har rätt att laga mat. Kvinnorna blir således objektifierade och måste laga all mat.
När vi efter en tids diskuterande dessutom kryddar med några jämförande exempel mellan Nicaragua och Sverige vad gäller detta ämne blir jag om möjligt än mer frustrerad. För när jag påstår att det i Sverige, idag och utifrån mina egna upplevelser och erfarenheter, inte alls existerar visslande och catcallande efter oss kvinnor på gatorna frågar min syster Yuleydi (19 år) förvirrat hur människor i Sverige då blir ihop? Alltså: HUR svenskar blir ihop UTAN catcalls?
Jag lyckades i stundens chock inte komma med ett bättre svar än att det sker på ett mer ömsesidigt vis, följt av ett litet nervöst skratt. För jag vet egentligen inte, jag har aldrig själv riktigt reflekterat över det eftersom jag växt upp i det och därför aldrig ifrågasatt det - en vet ju inte annat än det en växer upp i om en aldrig ifrågasätter det. Men visst, det förekommer såklart extremt mycket objektifierande i Sverige också. Däremot uttryckt på annorlunda vis och kanske framförallt i sociala medier. Att gå närmre in på Sverige och hur objektifiering där tar sig till uttryck är dock inget jag i detta inlägg tänker spinna vidare på men jag måste runda av jämförandet med att påstå att jag har svårt att se ett högerswipeande på dejtingsajten Tinder lika objektifierade och utseendebaserat som ett catcall från någon kille på gatan i Nicaragua.
Att Yuleydi, förmodligen likt så många andra unga nicaraguanska tjejer, växt upp och präglats så hårt av denna machokultur att hon inte ens kan se hur kärlek skulle kunna uppstå mellan åtminstone en kille och en tjej (eftersom det var det hon i sin fråga syftade på) utan att killen/mannen i fråga först visar sitt intresse genom en förnedrande objektifiering gör mig frustrerat hårlös. Jag inser att jag själv också måste sluta acceptera, främst för mina systrars skull, även om jag inte tror att pekpinne-viset att samtala på gör rätt skillnad. Snarare behövs ifrågasättande följt av reflekterande. Och möjligtvis upplysning om hur livet skulle kunna se ut för tjejer och kvinnor i Nicaragua om de lyckas lirka ut åtminstone en bit av den komplicerade och tröga rätt-käppen ur hjulet.
Kommentera