Jag fick för några dagar sedan frågan om vilken ägodel som betyder mest för mig av allt jag äger. Och jag tänkte, är det kanske min dator? Eller mobil? Eller vad har jag egentligen som faktiskt betyder något? Inte är det så att jag inte skulle klara mig utan min mobil, eller dator för den delen. Tråkigt vore det såklart att förlora de två ägodelarna, men inte på grund av att de är värda mycket pengar utan isåfall skulle jag nog påstå att det är alla bilder och dokument jag har i både mobil och dator som faktiskt betyder något. Så egentligen är det ju varken min dator eller mobil som faktiskt betyder något, för mig.

Efter att kommit underfund med ovanstående kom jag att tänka på tiden då jag vid 15års ålder flyttade till Norrköping för att börja på ett fotbollsgymnasium där, 40 mil hemifrån (Smögen). När min syster bara var 9 år. Och första gången hon och familjen kom för att besöka mig i Norrköping hade hon nyligen haft träslöjd för första gången. Där lyckades hon såga ut en relativt tjock frigolit-bit varpå hon spikade i spikar i mönster av ”I <3 U”. Den gav hon mig tillsammans med en del andra saker, bland annat en teckning där hon skrivit ”du är min syster för alltid” och senare även en liten röd (ful) leksaksbil som hon även den snickrat ihop själv. Teckningen vet jag tyvärr inte var den är idag och bilen gav jag upp för ett tag sedan tror jag. Men frigolitbiten har jag kvar än idag, såhär 7 år senare. Och det slog mig att det faktiskt är den mest värdefulla ägodelen jag har. Trots att den egentligen är rätt ful så symboliserar den så mycket syskonkärlek. I den allra finaste och starkaste form.

Inte trodde hen som ställde frågan om vilken ägodel som betyder mest för mig att jag efter noga eftertanke skulle komma att svara ”en bit frigolit”. Men så blev det. För en sådan ägodel, som symboliserar det band jag och min syster har till varann är värt så extremt mycket mer än en MacBook Air och en Iphone 6 tillsammans. Så tusen tack för att du gav mig den där frigolitbiten Vilma och kanske framförallt: ännu fler tack till våra föräldrar som för exakt 17 år sedan idag gav mig dig som lillasyster Vilma. För det är trots allt den bästa present jag någonsin fått.

Så, stort stort grattis till Vilma idag (såklart!!), men också till mig!

 
Punkt slut från klysh-Fannie som önskar att hon var hemma i Sverige och fick sjunga ”ja må du leva” live för sin syster idag! 

Kommentera

Publiceras ej