Som jag tror att de flesta förstått, men vet desto mindre om, så är vi äntligen igång med fotbollsprojektet på riktigt! Fotbollsprojektet som mer konkret innebär att vi fem svenska praktikanter/fotbollstränare här i de två byarna Santa Isabel och Uniles skall starta upp och organisera fotbollslag i ett antal byar på landsbygden utanför Somoto. Med tiden förhoppningsvis också lyckas göra lagen såpass etablerade att de fortsätter med fotbollsträningar efter att vi svenskar lämnat Nicaragua! Det innebär att vi utöver att utveckla fotbollsspelare med tiden också kommer försöka få ungdomar alternativt vuxna i byarna att bli tränare och då utveckla dem så mycket som möjligt i rollen som tränare/ledare innan vi lämnar landet helt enkelt. Vi kommer även utföra olika workshops med ungdomarna i lagen för att ta upp och samtala kring nödvändiga ämnen. Än har vi inte kommit till de två sistnämnda bitarna, eftersom vi rent praktiskt började med projektet för exakt två veckor sedan. Fokus just nu ligger på att starta upp och organisera de fotbollslag vi hittills börjat arbeta med och försöka locka så många barn och ungdomar som möjligt till fotbollsplanen helt enkelt.

Självklart visste jag att detta skulle komma att bli en utmaning, men de två veckorna som gått har varit mer utmanande än vad jag väntat mig. Framförallt den första. Men trots alla utmaningar i form av bland annat extrem värme, sommarlov som gör att alla barn ej är hemma i byarna just nu, bristande möjlighet i instruerande på grund av språket, fotbollsplanerna som egentligen inte kan klassas som fotbollsplaner, så har det varit två väldigt roliga veckor! Känns så kul att äntligen ha kickat igång projektet och i och med det, lyxigt nog, få spendera dagarna ute på plan bland barn och ungdomar med gemensam kärlek för fotboll!

Jag och Anton som bor i Santa Isabel har fått som uppdrag att starta upp och ha hand om lag i denna by för tjejer och killar medan Elisa, Pontus och Moe som bor i Uniles har hand om fotbollsverksamheten i den byn! Tillsammans håller vi denna vecka även på med att starta upp lag för tjejer och killar i Rodeo, Mansico och Quebrada de Agua (obs bynamnen innehåller här garanterat stavfel).

Utgångslägena rent fotbollsmässigt i de olika byarna ser relativt olika ut. I Santa Isabel, där jag och Anton är ansvariga har inte funnits ett enda lag sedan tidigare men brist på fotbollsintresserade barn och ungdomar verkar trots allt inte finnas här! Många killar spelade redan fotboll varje eftermiddag på planen där vi nu försöker organisera killarna mer. I dagsläget har vi en trupp på cirka 22 killar i åldrarna 14-20, men också enstaka spelare över 20 år. Det är jättekul att ha så många intresserade och positivt inställda killar, otroligt lyhörda dessutom och hela bunten verkar verkligen vilja utvecklas som fotbollsspelare. Språket begränsar både mig och Anton en del i vårt coachande men killarna är schyssta och har tålamod med oss. Missförstånd kan ju dessutom faktiskt lyfta en träning rejält, eftersom de allt som oftast medverkar till en stunds paus med högljutt skrattande! Och för mig känns just det som den viktigaste biten med vårt uppdrag här, att föra samman barn och ungdomar för att ha en utvecklande men också framförallt rolig tid tillsammans. Så det här med att varken jag eller Anton pratar flytande spanska ännu känns faktiskt inte bara som något negativt. Från skratt till fotboll mer konkret så vill jag påstå att det är bra spelare vi har att göra med men eftersom de aldrig haft organiserade träningar utan i princip bara lirat matcher fritt på en knapp femmanna plan är dem alla extremt ovana vid att ta instruktioner och utöva vanliga fotbollsövningar helt enkelt. Detta faktum gör att simpla passningsövningar tar lång tid att få igång och allt som oftast blir det aldrig riktigt på ”rätt” sätt. Men det går lättare och lättare för varje träning som går, eftersom de alla har viljan att utvecklas. Fantastiskt kul att se hur de gör stora framsteg bara från en träning till en annan. 

Vad gäller uppstartande av ett tjejlag här i Santa Isabel har vi haft det desto tuffare. Inget tjejlag existerade tidigare och ”eftermiddags-lirandet” som killarna utförde innan vi började organisera fotbollsträningar fanns inte det heller, så att få ut information om det nystartade laget har varit svårt. Förra söndagen gick jag och mina två systrar en runda i byn och knackade dörr för att sprida information. Där och då såg det dock inte särskilt ljust ut. Nästan inga tjejer var hemma och de få som var det kunde inte svara ”Ja, jag vill vara med”, även om viljan kanske fanns där - eftersom de först och främst var tvungna att få tillåtelse av föräldrarna till att få spela. Så på vår första träning förra tisdagen dök enbart 7 tjejer upp, dagen efter bara 5, sedan 8 stycken på torsdagen och på fredagsträningen dök ännu en gång bara 5 tjejer upp. Det kändes tungt att utvärdera den första veckan efter att så få tjejer dykt upp. Mina systrar förklarade tröstande att nästan alla tjejer i byn var iväg på semester eller ute på arbete i andra städer/byar på grund av att de fortfarande har sommarlov här till 6 februari. Så jag och Anton intalade oss själva att ha tålamod för att se hur det utvecklar sig närmre skolstarten. Men! Tålamodet behövdes trots allt inte riktigt sättas på prov. För i måndags dök 18 tjejer upp, i onsdags 14 och i fredags också då 14 stycken! Så himla roligt och nu känns även tjejerna här i Santa Isabel som ett lovande gäng att träna och utveckla till ett riktigt lag. Dock har vi här en väldigt lång väg att gå, vad gäller det mesta. Hälften av tjejerna kommer en halvtimme sent till träningarna, många går runt och äter godis mitt i träningen och tappar väldigt lätt fokus. De skäms för minsta lilla och vill inte gärna ta i, men vi hoppas kunna lära känna dem bättre snart så dem blir tryggare med oss som tränare och även att de med tiden blir mer avslappnade och trygga i sig själva på själva fotbollsplanen. Det finns vissa tjejer som har en del boll i sig, medan några av de som kommit förmodligen aldrig tidigare riktigt spelat fotboll. Så som sagt, detta lag har varit och är fortfarande en stor utmaning för oss, men utmaningar är kul och det blir extremt spännande att se hur detta utvecklar sig och vad som faktiskt kan åstadkommas med detta gäng!

Jag och Anton har en del yngre barn runt omkring oss i form av syskon och kusiner som också dem jättegärna vill spela fotboll så vi har nu även startat upp ett lag för yngre barn i åldrarna 8-13, som vi tränar en timma på mornarna. Dock har här bara dykt upp 8 killar än så länge, men med tanke på vändningen med tjejlaget som vi fick uppleva redan denna vecka är vi inte oroliga för att fler inte ska dyka upp med tiden. Här kan jag inte mycket annat säga än att det är ett nöje att få starta dagarna med barnen då träningarna med dem hittills inneburit väldigt många skratt!

I Uniles däremot fanns sedan tidigare ett tjejlag med spelare och en naturlig ledare vid namn Ruth, som vårt Uniles-gäng, Elisa, Moe och Pontus nu hjälper till att organisera mer och ge ordentliga träningar som tjejerna tidigare inte haft. Dessa tjejer har jag själv inte träffat än men de verkar som att det är ett superbra gäng på cirka 12-14 tjejer i tonårsålder. Vad gäller killarna i denna byn har Elisa, Pontus och Moe haft det lite svårt av diverse olika anledningar. Men efter att ha haft några träningar verkar det dock som att de lyckats fånga upp 12-14 intresserade killar som de kan börja bygga laget utifrån. Själv kan jag tyvärr inte uttala mig så mycket mer om hur det har gått och hur det går gällande dessa två lag i Uniles men jag är säker på att någon av Elisa, Pontus eller Moe snart kommer skriva om det på vår gemensamma blogg kickainica.wordpress.com. Så gå gärna in och kika där för att ta del av mer spridd information och fler berättelser från de andra praktikanterna!

Vi har tillsammans, alla fem, haft två träningar i byn Rodeo denna vecka också! Där har vi fått bedriva träningar på självaste bil-vägen i byn då där inte finns någon fotbollsplan. Lite charmigt i sig att behöva avbryta träningen för att åsnor, bussar eller motorcyklar ska passera så här till en början men såklart ohållbart i längden. Så vi får se vad vi kommer fram till för lösning angående plats att hålla träningar på. Här verkar ungdomarna väldigt nyfikna, inte så många som dykt upp ännu men och de få som dykt upp har skrattat sig genom träningarna vilket har gett otroligt mycket energi. Så det är kul att vara igång här också! 

Såhär, som bilden ovan visar, ser varje eftermiddagsträning ut med killarna i Santa Isabel. Fint!
Här har ni exempel på ett av många avbrott vid ett träningstillfälle i Rodeo! Denna gång för att en motorcykel skulle passera.
 

Idag är det dock söndag vilket inte innebär fotbollsträningar så jag ska nu iväg och bestiga ett berg med min vän Noe och syster Yuleydi! Vi hörs!//Fotbollsfannie

 

Kommentera

Publiceras ej