Changing lives through sports

Det känns som en evighet sedan jag var iväg men det är bara dryga två veckor sedan jag kom hem från Kenya. Hem från en resa där jag fick uppleva mer än jag någonsin kunde tro. En resa jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. En resa jag kommer göra om.

 

Ingenting här i Sverige påminner mig om livet i Kenya. När jag kom hem från mig resa föll jag direkt in i det gamla vanliga tempot - stressen över allt i skolan och på fritiden kom tillbaks på nolltid. Plugga, träna, umgås med vänner, äta och sova isolerade mig från tankar kring den resa jag gjort. Det blev lätt att stänga av den känslomässiga sidan och inte reflektera över resan. Visst, bilder och meddelanden från mina nya vänner på facebook påminner mig om dem och resan men när jag sitter i skolan, går på stan, tränar eller är med mina vänner här finns det egentligen inget som får mig att minnas tillbaks. Jag åkte till London med klassen några dagar vilket fick mig på helt andra tankar men i förrgår kom jag hem. Jag var trött och hade planerat in en eftermiddag/kväll i lugn och ro för mig själv. Så jag satte mig ner på sängen med laptopen i knät och fick syn på massa bilder från resan. Tårarna började spruta. Hela kroppen rös och jag fick inte luft. Under hela min vistelse i Kenya grät jag inte en droppe, men plötsligt när jag satt där i min säng, då brast det. Jag satt och grät oavbrutet i timmar. Alla händelser, alla leenden, all glädje och all kärlek jag fick under de två veckorna i Kenya bara anföll mig på något vis.

 

Jag gick igenom alla bilder, jag gick in och läste på två andra tjejers blogg - där dom skriver om sina dagar på samma projekt som jag var på och jag tittade även på en kortfilm på Volontärresor.se som en kille gjort när han var där för ett år sedan. Allt det tog mig tillbaka. Det kändes som att jag var där igen, i Kenya. Hos min familj. Med alla barn och omfamnad av alla vänner. Det kändes som att jag höll det där barnet i handen och det kändes som att jag fick den där värmande kramen av min värdmamma. Det kändes i hjärtat och det började göra ont. Hela kroppen bara vred sig av smärta, och där satt jag - ett halvt jordklot borta från den värld som fick hela min kropp att vrida sig. Saknad. Förtvivlan. Känslorna svämmade över. Jag vill tillbaks. Jag vill hjälpa. Jag vill, jag vill. 

 

 

 

Livet här är så annorlunda. Allt handlar om tid och pengar, stressen förorenar vår luft och inte ett enda leende får man riktat mot sig när man går på stan. Jag vill vara där, jag vill njuta av livet på samma gång som livet är jävligt tufft. Samtidigt som jag var tvungen uträtta mina behov i ett hål på marken, bli uppäten av myggor, trängas bland 20 andra svettiga människor i en minibuss och äta bönor varje dag så var livet otroligt bra där nere. Det var facinerande. Här hemma tampas man med sminket varje morgon, man klagar på skolmaten fastän den är ganska god (och värd mer än 5 spänn), man köper dom där märkesjeansen för tusen spänn samtidigt som man inte klarar av att skänka en tia till en hemlös stackare på gatan och sen är det ju det där med att man verkligen måste hänga med på facebook, instagram, twitter samt alla andra möjliga sociala medier för att faktiskt vara "någon".

 

Så stressigt, och ytligt. Vad lever vi i för värld egentligen? (Observera att vi inte befinner oss i samma värld som den jag nyss besökt). På samma gång som vi här i Sverige behöver göra otroliga insatser i exempelvis Kenya för att hjälpa människor där med diverse saker och ting så behöver även vi ta lärdom av dem och deras sätt att leva på. Min resa var otroligt nyttig för mig. Jag har tagit lärdom av allt jag fått vara med om, jag har tagit lärdom av alla människor jag lärt känna och jag har tagit lärdom av de livsberättelser jag fått höra.

 

Att se världen utanför sitt hem, sin stad och sitt land tror jag är väldigt viktigt. Det är ett sätt att blir rik på, inte ekonomiskt men väl i sinnet och i erfarenheter.

 

 
Här nedan kommer en mängd bilder från min resa, från början till slut!
 
På arlanda, blek och förväntansfull stod jag där, log mot kameran och hade ingen aning om vad resan skulle bjuda på
 
Bilden ovan togs precis innan jag åkte och det är morbror Kennedy till vänster som följs av Zack, lilla prinsessan och min värdmamma Kate! Saknar dem otroligt mycket. Underbara människor.
 
 
Från början till slut var denna resa underbar, tusen tack till Europafilter AB, Hrönns massage & KINOPraktik, De Geergymnasiet och alla släktingar som hjälpt mig och gjort min resa möjlig! 

 

 

Ett par sista ord om en sak som jag berördes av starkt:

Malin och Kate kom hem från byn en dag och berättade att målvakten i byn inte varit på träningarna i veckan på grund av att hon gift sig i veckan. Hon var 18 år, precis som jag. Hon hade precis gått klart skolan och hade visst stannat hos sin pojkvän i två dagar. När hon sedan kom hem från sin pojkvän som hon för övrigt inte hade varit tillsammans med alls länge blev mamman i fråga ursinnig och kastade ut dottern från hemmet, och dottern var illa tvungen att gifta sig med killen hon precis blivit ihop med. Storyn är mer komplicerad än så men det jag vill komma fram till är att denna tjej, som är precis lika gammal som mig nu är gift. Inte bortgift, men gift för att hon inte hade något annat val. Mamman hade inte mycket pengar, och hade flera barn att ta hand om så hon hade heller inte råd att försörja flickan längre och absolut inte råd att betala för collage. Och att inte ha råd med att gå på collage är ett problem som råder för fler tjejer än endast den jag precis berättat om. Därför har Malin startat ett eget projekt tillsammans med Kate och fotbollsorganisationen där nere. Det projektet innebär att tillsammans med 5 tjejer som nyligen gått ut skolan ska tillverka smycken som man i sin tur säljer för en billig peng här i Sverige. Det kostar ingenting för dem att tillverka smyckena i Kenya och varenda öre går till studier för dessa fem tjejer som är involverade i projektet. Ett armand kommer kosta ca: 50-100 kronor, beroende vad man är intresserad av. Mejla gärna mig om du är intresserad av att köpa ett smycke, eller ta kontakt med Malin och Kate via deras facebooksida "Angaza Ndoto". 

 

Kom ihåg, ingen kan göra allt men alla kan göra något.

 

 
 
Sen vill jag även rikta ett stort tack till alla er som följt och stöttat mig genom min resa, både innan, under och efter! Nu är det er tur att åka. Volontärresor.se var företaget jag kontaktade och åkte med, jag rekommenderar er att göra samma sak :) 
 
Love Fannie
 
Allmänt | |
#1 - - Erik:

inspirerande, jättebra skrivet

Svar: Tack vad glad jag blir :)
Fannie Elveljung

#2 - - Catrin:

Oj vilken resa du har gjort! Vill gärna också till Kenya- till hösten, så jag letar organisationer just nu. Så Kände du att volontärresor var ett bra allternativ att åka med?

Svar: Ja vad kul, det tycker jag verkligen att du ska göra! Volontärresor är jag jättenöjd med, om det är första gången man åker som volontär så är det bra att använda sig av en svensk volontärresebyrå.
Fannie Elveljung

Upp