Min första vecka i Nicaragua

Livet här är fint. Mycket fint, och jag trivs redan väldigt bra. Allt är så enkelt men på samma gång svårt. Enkelt som i att det mesta här i sig är okomplicerat men på samma gång svårt för att jag inte ännu är van vid levnadsstandarden och kulturen. Fantastiskt är det dock, hur en sakta men sannerligen säkert anpassar sig och kommer in i nya vanor. Dofter. Smaker. Vyer. Mycket nytt, som jag snart inte kommer reflektera över särskilt mycket, eller fysiskt reagera på. Eller i alla fall inte lika mycket som jag och min kropp gjort denna vecka. Min första vecka i Nicaragua. Som bestått av så mycket fantastiskt, men också förkylning, feber, huvudvärk och magsjuka.

 

Jag landade i huvudstaden Managua sent söndagen den 18 december, och trots att mörkret sedan länge fallit möttes jag av en stad fylld av ljus. I alla möjliga blinkande färger. Längs vägkanter, i träd och framför allt i rondeller. Hela staden var klädd i julpynt och likaså hotellet där vi svenskar skulle komma att spendera två nätter innan det för min del bar av uppåt landet för att träffa min värdfamilj för första gången. De andra praktikanterna anlände en vecka tidigare så de var inte lika förväntansfulla och ivriga att komma i säng natten till tisdagen den 20e då det äntligen skulle bära av upp till Somoto. Det blev såklart två härliga dygn i huvudstaden där det fanns mycket att se och upptäcka, men mina tankar var redan då uppe i byarna och jag kunde inte annat än att önska att det så fort som möjligt skulle bli tisdag.

 

Väl framme i byn Santa Isabel, som ligger några kilometer utanför den lilla staden Somoto kom jag äntligen att få träffa min värdfamilj. Och det blev kärlek vid andra ögonkastet. För vid första ögonkastet såg jag enbart en massa vilda djur springa runt, skällandes och kacklandes på gården utanför mitt nya hem. Och här vill jag, innan jag fortsätter, understryka att jag tyvärr inte är mycket utav en djurvän utan att jag är väldigt rädd för de flesta djur. Särskilt katter och livliga hundar. Kanske på grund av att jag aldrig haft andra djur än tre stackars små fiskar. Så, som ni förstår knöt magen sig i sjuttioåtta knutar inom loppet av en millisekund tills jag på nytt öppnade ögonen och vid ett andra ögonkast fick syn på självaste familjen och då möttes av 6 stora leenden. Mamma Mayra, pappa Martin och deras fyra barn: Royri, Yulydi, Frank och Nayeli á 24, 19, 16 och 13 år. Familjemedlemmarna är färre än vad de har djur, för tyvärr finns här lika många djur som jag är gammal. 22.

 

Redan efter att ha spenderat ett fåtal dagar med min värdfamilj här trivs jag otroligt bra och är tacksam för så mycket. Sedan tidigare över att jag har så många fantastiska människor omkring mig hemma i Sverige men nu också för att jag även här, i detta främmande land omges av så många underbara människor. Så öppna, varma, hjälpsamma och roliga. Och rent materialistiskt har jag haft tur i och med att ha hamnat hos just min värdfamilj eftersom de varken har kackerlackor på latrinen (ish toaletten) eller vägglöss i huset, som en av de andra praktikanterna Elisas familj tyvärr verkar ha.

 

Trots allt fint och allt som jag här redan uppskattar finns såklart saker som stör. Att bli väckt ett flertal gånger av hundar som skäller precis utanför ens rum men också av att alla tuppar i byn börjar kackla ”kuckeleku klockan är fem” samtidigt som jag ligger i sängen och nästan kissar ner mig för att jag inte vågar gå utanför mitt rum pga. rädslan för djuren. Dag för dag dämpas dock min rädsla och vore det inte för att jag imorse blev jagad runt huset av hushållets kalkon vore den kanske helt borta nu.

 

Angående djurrädslan är jag tvungen att intala mig själv att andas några gånger per dag men annars är det ordet tålamod jag gång på gång behöver intala mig själv. Tålamod med språket. Just nu tillåts jag inte konversera så mycket som jag önskar, men jag vet att det snart kommer. Tålamod i vardagen. För allt behöver inte gå i 110 hela tiden, så som det för det mesta gör i Sverige där jag varje dag har minst sju bollar i luften. Och till sist, tålamod till anpassningen. Att försöka vänja mig till en vardag och kultur lång ifrån den jag är van vid kommer få ta sin tid. Jag behöver egentligen inte varken rinnande vatten eller internet trots att jag sedan barnsben vant mig vid att ha det, och framför allt tagit det för givet.

 

Ännu har bara en vecka passerat, nästa söndag kanske jag känner annorlunda inför mycket. Vem vet. Och trots att jag ovan målat upp många problem trivs jag jättebra här. De problem, och sjukdomar jag stött på denna veckan vet jag att jag snart kommer bli av med. Vad som är bestående här är min värdfamilj, människorna runt om kring projektet och landet i stort. Och just dem betydliga bitarna har jag fallit pladask för vilket ju är det som trots allt betyder något i längden och är viktigt, med tanke på hur lång tid jag ska spendera här.

 

Nu skall jag till ljudet av barnen på gården som fortfarande spelar fotboll fastän mörkret lagt sig försöka somna in - i vanlig ordning redan vid 20 på kvällen. Alla tusentals nya intryck i samklang med jobbiga nätter samt tidiga morgnar gör mig minst sagt trött.

Buenas noches. Fannie.

Allmänt, Nicaragua | |
Upp