Förra veckan fick jag möjlighet att följa med min sjuåriga kusin Nelson till skolan här i Santa Isabel.
Lekarna avbröts av en stor samling, för alla barn, på skolgården halv åtta. Klassvis radades barnen upp på led och två lärare steg fram för att hålla i samlingen. Innehållet av samlingen förstod jag inte mycket mer av än att det skedde något slags förhör, att det pratades om den rådande vattenbristen i byn och att en längre morgonbön bads. I övrigt sjöng barnen två fina låtar och vad jag också lyckades höra och förstå var barnens småprat sinsemellan varann om att en blekfis hittat dit, ”mira una gringa, una gringa!”.
Efter denna något gäspframkallande samling bar det av till respektive klassrum och jag fick sätta mig längst bak i Nelsons klassrum. Hans lärare Dora känner jag lyckligtvis sedan tidigare så hon välkomnade mig glatt och tyckte inte sig se några problem i att jag skulle vara med klassen denna dag. Språk och litteratur stod som första ämne och med tanke på barnens ringa ålder måste jag säga att de imponerade med sitt skrivande. Läraren Dora lyckades väva in lekar i själva lärandet på ett något rörigt men ändå roligt sätt, en variant av hela havet stormar lektes bland annat och det var kanske därför barnen lyckades hålla sig i klassrummet utan att få spasmer i hela två timmar innan det vankades rast.
Rasten blev minst sagt ett härligt springpass för min del då jag fick vara med på jage. Tur för mig att jag inte redan hade varit ute och sprungit denna morgon för annars hade jag aldrig haft ork att hänga med i barnens svängar. I slutet av rasten serverades klassen mat (ris, bönor och tortillas såklart) av en mamma till ett av barnen. Tydligen turas mammorna till barnen i klassen om att laga mat till hela klassen, så cirka två dagar i månaden lagar vardera mamma mat till de 13-15 eleverna. Intressant matsystem och faktiskt inget jag tidigare fått förklarat för mig.
Dagen fortsatte sedan med mattematik och en avslutande lektion i ”allmänbildning”, eller något i den stilen.
Och jag lyckades inte bara få en massa foton på Nelsons alla goa klasskamrater utan också en massa kramar innan det sedan bar av hemåt för alla vid 12. Är så glad att Nelson lät mig följa med honom till skolan för att se hur en vanlig dag där ser ut och ser redan fram emot nästa gång jag får tillfälle att följa med då jag ju nu har fått en massa nya små vänner från hans klass!
Kommentera